Tankar efter ett pressmingel

Det är torsdag, morgonens vårvärme har flytt sin kos och det regnar utomhus. Platsen är Scandic Malmen vid Medborgarplatsen i Stockholm där Hultsfredsfestivalen och festivalarrangören FKP Scorpio har bjudit in till mingel för att dra igång hypen kring festivalen nu när det bara är en månad kvar. Azure Blue är på plats, lika så stjärnskottet Lukas Nord som är ett av dragplåstren på den nygamla dansscenen ”Orange stage”.

Vad fick vi då veta? Spelschemat visades upp för världen och innehöll förvånansvärt få krockar trots den mängd sevärda artister som slåss om de bästa tiderna. Festivalen har en artist kvar att offentliggöra och kommer att släppa upp en talang på ”Orange stage” som kommer att utses genom en mixtape-tävling som snart presenteras. Det blir det bästa Finland har att erbjuda som öppnar hela kalaset på torsdagen runt klockan ett på eftermiddagen, French Films alltså.

Det var de glada nyheterna, de mindre roliga var att trots att festivalen har dragit en stor uppsättning band av världsklass till Smålands skogar har man hittills inte sålt mer än tiotusen biljetter. Festivalområdet är konstruerat för att rymma tjugotusen. Trevligt för besökarens upplevelse, mindre kul för den som vill ha kvar en festival som bokar bland den mest intressanta musiken i världen. Sveriges förmåga att inte uppskatta och ta till sig detta konfunderar mig, det ska jag erkänna.

Hultsfreds ambition och dröm är i allra högsta grad att vara bäst i den liga de spelar. På pappret har de i år ett startfält som många stora festivaler utomlands drömmer om att få visa upp. Ändå slår det sig oerhört slätt i besökarsiffror mot Borlänges största kalas och helgen som hipsterifierar Göteborg. Jag vill inte säga att Peace & Love och Way Out West är sämre, det är varken min ambition eller åsikt. De riktar sig till olika målgrupper och har helt olika fokus. Frågorna värda att ställa är dock var de som älskat till The Cure och dansat till Mumford and Sons väljer att befinna sig den andra helgen i juni.

Gratisgenerationen som endast vaknar politiskt när någon vill lagstifta mot deras rätt att ta del av andras arbete mår nog bra av att inse att musikscenen måste försörja sig på något sätt. Annars kanske vårt lands festivalutbud inte består av någon överdriven variation om ett decennium. Vad vet jag?