Foto: Victor Lundmark/520

Peter Morén: ”Jag är nöjd med skivan idag, inte säkert att jag är det imorgon”

Idag släpper Peter Morén sitt efterlängtade andra svenskspråkiga soloalbum. 520 träffade sångaren under en regnig förmiddag i huvudstaden. Självtvivel och 10-årsjubileum fanns bland samtalsämnena.

I ”Odyssén” ställer du frågan om världen behöver mera popsång. Jag tolkar det som att du tvivlat.

Ganska ofta kanske man tänker att man sysslar med något som inte är särskilt substantiellt. Man ifrågasätter sig själv hela tiden, vilket jag kan tro är ganska nyttigt. Inte att man ska sluta göra musik, men att man ändå ifrågasätter varför man gör musik och av vilka anledningar. Det görs ju extremt mycket musik. Det finns ett otroligt medieflöde! Lite som den där låten med Galenskaparna och After Shave: ”Det görs alldeles för mycket musik, och här är en låt till. Fy fan!”. Det görs otroligt mycket musik och hur ska man då motivera att man gör ännu mer (skratt)?

Är du inne på samma tankebanor som Dennis Lyxzén när han pratar om det här med att ”det är väl dags att skaffa sig ett riktigt jobb”?

Jo, fast jag har ju haft riktiga jobb. Tror att det är det som är grejen. Jag har gjort mycket annat innan jag fyllde 30. Jag tror att om man bara hade varit någon slags popstjärna ända sedan gymnasiet hade man kanske inte haft de här tankarna. När man haft kontakt med vanliga jobb ger det kanske lite perspektiv. Det är mycket berg- och dalbana. Jag tror det blir så när man håller på med något kreativt. Det går mycket upp och ner för man kan ju aldrig riktigt släppa det när man är inne i en process liksom. Samtidigt som man är väldigt priviligierad så är det svårt att vara helt ledig.

I och med släppet av Pyramiden så har du uppenbarligen kommit fram till att åtminstone 12 nya popsånger behövdes. Hur kom du fram till det?

Det har tagit ganska lång tid att göra den här skivan, kanske inte att skriva låtarna i sig men det har varit en ganska utdragen inspelningsprocess. Det började lite i slutet av 2010 och sedan har det varit lite då och då under förra året samt i början på det här året. Jag adderade hela tiden saker som jag tyckte skulle vara med. Det gjorde att det blev en ganska spretig skiva, men jag gillar när det spretar. Jag gillar många olika typer av musik också. Jag vill gärna vara inne och peta med lite allt möjligt. Man tvivlar fortfarande. Jag är väldigt nöjd med den (skivan, red. anm.), men det är idag. Det är inte säkert att jag är det imorgon (skratt). Men det var bra att göra den.

I samband med släppet av din förra svenskspråkiga soloskiva talades det en del om din hund Esther, som då hade en låt döpt efter sig. Vilken roll har Esther haft under skapandet av nya skivan?

Hon är med i en låt som heter ”Innan jag landar”. Det var en av de första låtarna jag skrev till skivan. Det är en ganska tydlig koppling till förra skivan. Dels att den är lite jazzig, men också väldigt vardaglig och personlig. Många av de andra låtarna på nya skivan är av en lite annan karaktär både i texterna och i musiken. Lite mörkare och lite mer pessimistisk kanske.

Nästan lite politisk?

Ja absolut. Det hör nog ihop med det vi pratade om innan gällande att man ifrågasätter sig själv. Försöka lyfta upp ögonen från naveln och titta sig om i världen. När jag var 25 år och hade ganska dåligt med pengar, då var det väl fokus på vad som händer ”imorgon”. Jag hade inte så mycket fokus på vad som hände i världen. Den stora bilden. Jag har nästan blivit mer rebellisk med åldern… eller kanske inte rebellisk, men om man nu ska rättfärdiga att man håller på med popmusik kan man ju faktiskt göra någonting med det. Den ska få innehålla allting. Det ska kunna få vara jönsigt och tokroligt, men också deppigt. Det ska kunna vara politiskt… innehålla allt. Även musikaliskt. Om det skulle vara mer uttänkt, exempelvis ”nu ska vi göra cool musik”, så känns det som att jag inte riktigt har tid med det. Livet är för kort.

Du kanske redan har gjort cool musik?

Nja, det vet jag inte. Men livet är för kort för att begränsa sig. Jag tycker det viktiga i en låt är att den känns ärlig. Om man sjunger om personliga saker, problem man har haft, att man är arg på en person… då är det viktigt att det känns rätt när jag skriver låten. Då blir uttrycket rätt. Sedan kanske jag inte tycker samma sak om fem år, men sången har i alla fall ett värde.

På tal om att vara arg på en person; i låten ”Opportunistens klagan” verkar du vara väldigt arg. Är det någon speciell person du är arg på?

Nej, det är det egentligen inte. Snarare en typ av person. En med tunnelseende, som fokuserar på sin egen framgång och går över lik för att nå dit personen vill. Att jobba på det sättet är på sätt och vis vad som premieras i dagens samhälle. Man vinner mest på att se om sitt eget hus. Man lär sig av regeringen att det är så det ska vara (skratt). Anledningen till att folk tänker så hör nog ihop med att det ekonomiska systemet kollappsar.

Det ekonomska systemets kollaps ligger helt klart i tiden. Du har inspirerats mycket av det?

Absolut, men det kan också ses som en varning till mig själv. Jag kan gå tillbaka till den där låten och se hur jag inte vill bli. Jag har känt ibland att jag har tappat fokus. Att jag har fokuserat på fel saker. Jag menar inte att man inte ska tjäna pengar. Man måste tjäna pengar för att ha en dräglig tillvaro. Men det är bra att ha något annat att tänka på än ”framåt, uppåt, mer, mer!”. För mig kan texter vara en sådan grej. Jag har haft en period när jag var på väg att tänka lite fel, men det blev aldrig så.

Vad var det, rent konkret, som var fel?

Det behöver inte vara fel, men var väl fel för mig liksom. Man blev kanske lite förvirrad precis när det började gå bra eftersom jag var ovan vid det. Det är svårt att säga något konkret, men man var ute och reste väldigt mycket och blev kanske ganska självfokuserad då man hela tiden hamnade i sammanhang där man blev bekräftad.

Spela inför en publik, ge intervjuer om sig själv, läsa recensioner…

Ja, det gör jag i och för sig fortfarande men när väldigt mycket hände på en gång så blev man som i en bubbla. Jag tror det är bra med upp- och nedgångar, att man tvivlar på sig själv. Om man hela tiden är nöjd och tillfredsställd finns det ju ingen anledning att hålla på. Man måste väl tycka att man är kass för att det ska bli något. Samtidigt får man inte känna sig kass hela tiden för då blir det inte heller någonting. Man måste våga göra något också.

Jag pratade häromdagen med en kille som hade dig som musiklärare för många år sedan. Han berättade om hur klassen fick ställa frågor till dig när du var ny. Du hade sagt att du hade ett band med två andra killar och att ni snart skulle slå igenom. Hur tänkte du dig då att genombrottet skulle vara?

(Skratt) Jag trodde inte att det skulle vara så som det blev. Jag hade mycket lägre förväntningar. Våra förhoppningar var då att få några spelningar i Sverige och spelas lite på radio. Ungefär de förhoppningar jag idag har på mina egna grejer (skratt). Jag hade inga förväntningar på världsturné, Jay Leno och Hollywood Bowl direkt. Inte överhuvudtaget. Visst tyckte jag vi var bra, men jag vågade inte riktigt hoppas. Jag har sett så många exempel på andra band som är bra men som det inte händer något med. Det är så mycket annat som måste klaffa. Det handlar inte bara om talang och bra musik, tyvärr. Det är en del av en hel bit.

Vad hade ni, utöver talang och bra musik, som gjorde att Peter Bjorn and John gick så långt?

Vi hade en skiva som folk gillade, framförallt utanför Sverige. Först var det ett skivbolag i England som plockade upp den. Framförallt ”Young Folks” blev en hit, men skivan i sig fick bra kritik och sålde ganska mycket. Vi sålde album, vilket känns långt borta nu några år senare. Det spelar ingen roll hur bra låtar man har, det krävs ändå att någon hittar dig. Det räcker inte att du själv tycker det är bra, någon måste höra musiken.

Snart har det gått tio år sedan det första albumet med Peter Bjorn and John släpptes. Kommer ni uppmärksamma det på något sätt?

Vi har pratat om det, men sedan har det liksom bara fallit bort. I slutet av förra året tryckte vi upp de två första skivorna i nyutgåva på vinyl. Vi skulle sälja dem på en turné, men de blev inte klara i tid. Så nu står en massa exemplar av första och andra skivan på ett lager (skratt). Nej men vi borde helt klart uppmärksamma det. Jag tror den släpptes i november, så det är snart.

Tillbaka till ditt soloprojekt; både gamla och nya skivan innehåller en hel del namedropping av kända författare och konstnärer. Hur kommer det sig?

Det handlar om samma sak som jag nämnde tidigare… allting ska få vara med. Jag tycker själv om texter där saker sticker ut. Jag gillar när det poppar ut ord och man tänker: ”Vad fan var det där? Det låter ju jättekonstigt!”. Det är som i ”Det blir alltid värre framåt natten” där Björn Skifs sjunger att han spelar squash. Det låter liksom jättekonstigt. Det låter inte bra, men blir en bra text eftersom man har plockat in element som skaver lite. Jag är väldigt förtjust i det där. Om jag läser något, ser en film eller hör något på nyheterna så är det ofta sådant som startar mitt låtskrivande. Det är alltid texten som blir limmet. Det spelar ingen roll hur många musikaliska idéer jag har. Utan text blir det inga låtar. Då har jag bara en massa riff. Det är lättare att göra den typen av texter på svenska, helt enkelt för att man är bättre på svenska. Man har en helt annan vokabulär och vågar kanske leka mer än när man skriver på engelska.

Men blir det inte mer utlämnande på svenska?

Jo, det blir mer utlämnande.

Är inte det obehagligt?

Jo, men någonstans är det antingen eller. Man kan välja att inte släppa skivor… vilket jag överväger ibland (skratt). Sedan jag började skriva på svenska så tycker jag att det har blivit lättare än att skriva på engelska. När jag skriver på engelska nuförtiden är jag mer medveten och funderar på hur det skulle låta på svenska. Då kan jag inse att en text känns tråkig och ointressant. Det blir svårare och svårare att skriva på engelska, men då är vi å andra sidan tre som skriver låtar så det ska väl gå.

Kan du ge ett exempel på någon Peter Bjorn and John-text som du sett tillbaka på och insett att den faktiskt är riktigt intressant?

Jo, men det finns det absolut. Jag gillar ”May Seem Macabre”. Den handlar om en dröm där jag såg mig själv som död.

Vad kommer du ihåg från den drömmen?

Grejen är att det var en positiv dröm. Det var något ljust. Min fru låg bredvid mig och vi var lite Romeo och Julia – döda båda två. Så såg vi släkt och vänner samlade omkring för att sörja oss. Det var fint.

Aha, så därav raden ”May seem macabre, but it’s beautiful”?

Ja. Men alltså, det finns många texter jag gillar. Det är bara att det med engelska texter blir lite mera intellektuellt på ett tråkigt sätt, medan man med svenska texter kan låta det flyta på ett annat sätt. Det beror såklart också på att jag då är soloartist och ingen annan bryr sig.

Du pratade tidigare om att du kan ha en massa riff över. Har du någonsin tänkt tanken att nyttja dem till någon sorts solo-variant av Seaside Rock?

Ja, det vore exempelvis väldigt kul att göra filmmusik. Jag älskar film. Om det fanns en färdig film skulle jag kunna pilla med sådant. Så att det inte blir för abstrakt. Jag har verkligen ingenting emot att göra instrumental musik. Den skivan (Seaside Rock, red. anm.) är en av mina favoritskivor med bandet, helt klart. Det är den jag tycker är roligast att lyssna på.

Nya albumet heter Pyramiden och för några år sedan var du en del av bandet Tutankamon. Är den Egyptiska kopplingen bara en slump?

(Skratt) Ja, just det är nog bara en slump. Jag tänkte mig en bild av vad ordet ”Pyramid” kan innehålla. Man kan tänka på klasspyramid, karriärpyramid, att man klättrar mot toppen. Sedan är det också en grav.

Vart på pyramiden befinner du dig?

Ja du… på mitten någonstans. Jag är inte begraven i alla fall (skratt). Jag tycker titlar på album och låtar är väldigt viktiga. Vad det skapar för stämning. Har man en bra titel så är halva inne.

Förra skivan var lite lugnare än den nya. Vad fick dig att dra upp tempot?

Det finns en… jag ska inte säga punkare, men jag har väldigt svårt att stå stilla på spelningar. Det vet alla som har sett mig. Det där försvinner inte med ålder. Sedan handlar det också om att jag ville täcka ett större spektrum i musiken. Vi hade någon tanke om att förra skivan var 1958 till 1972, det spannet. Den nya skivan är 1967 till 1983. Det är inte modernt, men modernare.

Vad hände efter 1983?

Men det blir ju nästa skiva. Den går från 1983 till…

… 1997?

1997, ja (skratt)! Vet inte hur bra den blir. Det blir mycket Manchester, shoegaze och… triphop.

  • Timothy Barnett

    Peter! Tack sa mycket for your music and constant inspiration. I live in California with many connections to Sverige, but please… when is Pyramiden coming over here?

  • Pingback: INGRID | PETER MORÉN – PYRAMIDEN