Intervju med First Aid Kit

Johanna och Klara Söderberg är två systrar som inte skiljer sig nämnvärt från andra tjejer i deras ålder. Bortsett från det faktum att de varit förband till Band of Horses, spelat in musik hos Jack White och sjungit duett med Conor Oberst. 520 fick sig en pratstund med First Aid Kit om turnéliv, drömmar som blir verklighet samt det faktum att Mike Mogis ska producera deras nya skiva!

First Aid Kit, Foto: Victor Lundmark/520

Till att börja med; hur skulle ni beskriva First Aid Kit med era egna ord?
Klara Söderberg: Oj, bra fråga … jag vet inte…
Johanna Söderberg: … vi är ett band. Två systrar från Enskede som sjunger om våra liv… och om andras.

… men är det någon särskild vision ni går efter?
J: Njae, det har alltid varit så naturligt för oss att göra musik, så vi har aldrig tänkt på det ur ett annat perspektiv. Det är bara kul; något vi måste göra!
K: … men nu låter det ju som att ”det är bara kul” (Klara rycker på axlarna).
J: Jo, men det är ju liksom ingen stor grej. Något vi jobbar för att leva efter. Det har bara blivit så att…
K: Vad menar du?
J: Jag menar att vi inte lever efter en särskild vision.
K: Allt har ju gått så fort. Vi bara började och sedan var folk intresserade av att höra på det liksom. Så det var vi väldigt glada för, sedan har det fortsatt på den vägen.

Senaste veckorna har ni både varit förband till Band of Horses och sjungit duett med Conor Oberst i Bright Eyes. Hur känns det?
K: Sjunga duett med Conor Oberst låg etta på listan över mina största drömmar så jag får börja hitta på något annat att göra nu.

Ni kan sluta nu då?
K: (Skratt) Precis…
J: Nä!
K: Dags att gå i pension efter det.
J: Det är bara helt surrealistiskt. Vi får åka runt över hela världen och spela musik för folk som kan våra låtar. Det är helt fantastiskt, verkligen inget vi trott att vi skulle få göra.

Ni var i USA nyligen, träffade ni några riktiga storheter där?
J: Vi träffade ju Conor (Oberst, reds. anm)…
K: … och Jack White!

Hur var det mötet?
K: Ja det känns ju inte helt naturligt att ens manager ringer och säger: ”Jack White vill att ni kommer till hans studio och spelar in imorgon”.
J: Fantastiskt att spela med hans musiker också …

Hur länge höll inspelningen på?
J: Några timmar bara. Vi skulle egentligen till Chicago den dagen men fick åka på kvällen istället. Till en sådan här grej vill man inte gärna säga: ”Näe…”

Nu har ni varit aktiva i ett antal år, börjar det bli vardag av allt eller är det fortfarande nytt och, som ni sa, surrealistiskt?
J: Det känns nytt ur den aspekten att det hela tiden händer nya saker. Det går ständigt uppåt.
K: Vår förhoppning är att det ska fortsätta så.

Men har ni fått en ökad trygghet vad gäller att stå på scenen exempelvis?
J: Ja, fast vi har alltid känt oss trygga där. Vi har aldrig haft scenskräck.
K: Vi har liksom uppträtt sedan vi var små, även om det såklart var i mindre skala. Våra första spelningar var vi nervösa, men inte annars.

Hur många spelningar har ni gjort? Det känns som att ni turnerar en hel del.
K: Tvåhundra.
J: Mm, hundra förra året.

Är det fortfarande lika kul att gå upp på scen eller har det blivit slentrian av det hela?
J: Det beror väl på vad det är i ju för sig. Men nu när vi är hemma längtar vi bara efter att få komma ut igen!

Har ni fått uppleva alla rockklyschor under turnerandet?
K: Inte direkt, vi är ju inget typiskt rockband; två systrar som turnerar med sin pappa.

Ni har inte hunnit riva några hotellrum med andra ord?
K: Jo… närå, vi tar det ganska lugnt. Vi dricker inte och är ganska sådär ”nu ska vi lägga oss”. Men jag tror inte att man kan klara av att leva som vi gör på turné om man inte får ordentligt med sömn. Så sett till det är vi inte det klassiska ”rockbandet”. Sedan kan man ju undra hur mycket som egentligen stämmer av alla gamla rockmyter.

Har ni under turnerandet kommit fram till var First Aid Kit gör sig bäst?
J: Klubbspelningar är roligast, folk kommer dit för att de kan våra låtar. Men sedan beror ju allt på vad det är…
K: Precis, är det ”rätt” festival kan det ju också bli något särskilt.
J: Ja, men festivalspelning kan också vara ganska jobbigt. Man måste bevisa något för folk som inte vet vilka vi är. Ofta spelar vi tidigt på dagen och har sällan tid att kolla ljudet och liknande.

Det är ju mycket resande under en turné. Hur fördriver ni tiden?
K: DVD-boxar! ”Six Feet Under” har jag väl sätt fem gånger nu exempelvis. Men det är alltid ett bra tidsfördriv så de som läser denna intervju får gärna skicka över några till mig (skratt).

Låtskrivande då?
K: Ibland, men det är svårt att göra på beställning. Det kommer när det kommer… vilket i ju för sig är ganska jobbigt! När inspirationen kommer försöker jag diskret ta fram mobilen och sjunger in lite tyst. Då känner jag mig jättetöntig, men det är som det är… man får ta det när det kommer. Under detta hektiska år har vi trots allt fått ihop en del låtar, så vi börjar spela in ny skiva i april faktiskt.

Söker ni nya uttryckssätt inför den skivan?
J: Nej, utan det är nog i så fall något man arbetar fram genom en naturlig process i form av att bara spela på som vanligt. Men till detta album kommer vi ha en producent för första gången. Det har ju varit pappas roll tidigare.

Vem blir det?
J: Mike Mogis (Bright Eyes, Monsters of Folk, reds. anm).
K: Ytterligare något att bocka av på “drömlistan”!

Har ni snackat ihop er mycket med honom om förväntningar och liknande?
K: Ja, i USA spelade vi på samma festival som Monsters of Folk. Mike såg vår spelning, sedan kom han fram efteråt och sa att han ville göra en skiva med oss. Och det lät ju okej (skratt)! Sedan passade vi ju på att prata när han var med Bright Eyes i Stockholm… fast i Aftonbladet stod det att vi hade festat med varandra (skratt). ”Här festar Bright Eyes med First Aid Kit i Stockholmsnatten”… och så var det ju inte direkt. Men vi kan låta alla tro det…

Intervju av Victor Lundmark och Victor Schultz

Redaktionen

Du kan kontakta Redaktionen på info@femtjugo.se.