Reportage
Foto: Victor Lundmark/520

”Hej, kan ni spela på Hultsfredsfestivalen?” – Ett exklusivt reportage om Holograms

Holograms behöver en bil. Det är Kristi himmelsfärds dag, torsdag, och mindre än en vecka kvar till dess att bandet ska ge sig iväg på sin första riktiga turné. Men de har ingen bil. Faktum är att de varken har vinylskivor eller t-shirts till merchandiseförsäljningen heller. Om sanningen ska fram finns det även en rejäl brist på pengar. Tiden börjar bli knapp.

– Utan en bil kan vi inte ens vara på väg, säger gitarristen och sångaren Anton Spetze stressat. Han kliver ut från den trånga replokalen vid Midsommarkransen strax utanför Stockholm. Där, bland förstärkare och en affisch föreställande en blodig E-Type i vikingadräkt, har Holograms precis avslutat vad som är tänkt att bli deras näst sista repetition innan det är dags att ge sig ut på vägarna tillsammans med skivbolagskollegorna The Soft Moon. Från början hade Holograms bara för avsikt att få agera förband när amerikanerna gästade Fotografiska, men Captured Tracks chef Mike Sniper ville annat.

Anton Spetze i replokalen. Foto: Victor Lundmark/520

– Han sa: ”Åk med på hela turnén istället!”, berättar Andreas Lagerström. Andreas, som sjunger och spelar bas, bildade Holograms tillsammans med ovan nämnda Anton Spetze, Antons bror Filip Spetze samt trummisen Anton Strandberg. Kvartetten har på runt ett år nått ett visst internationellt erkännande och har de senaste veckorna omnämnts på de officiella hemsidorna för NME och SPIN, internetbaserade musikmagasinet The Line of Best Fit samt indiegiganten Pitchfork. På hemmaplan har det dock gått trögare med uppmärksamheten. De ser till och med ett gig i Malmö som ren träning eftersom ”det kommer bli som förra gången, ingen kommer vara där”. Även om bandet inte ser nationell uppmärksamhet som något självändamål råder det inga tvivel om att de inte heller skulle tacka nej till fullpackade klubbar i Sveriges största städer.

Ett telefonsamtal senare står vi i hallen hos Andres Lagerströms flickvän Julia. Andreas är den ende i bandet som har körkort, men för att få användning för ett sådant behöver man som sagt en bil. Hos Julia lånar de en dator för att se om Blocket kan erbjuda lösningen på deras transportproblem. De avvisar den ena rishögen efter den andra. Visserligen är deras turnébudget ytterst begränsad, men att ge sig ut på de europeiska vägarna i en trafikfara som varken är besiktigad eller försäkrad lär orsaka mer skada än nytta. För att lösa de tillfälliga kostnadsproblemen, och möjligen leta efter lite dyrare (och säkrare) bilar, erbjuder sig Julia gång på gång att låna ut pengar. Ingen är dock särskilt sugen på att skuldsätta sig mer än nödvändigt.

Promenad i Midsommarkransen. Foto: Victor Lundmark/520

– Alltså, oljeshejken står ju redo här men…, suckar hon och tittar uppgivet på sin pojkväns bandkamrater.

Jakten fortsätter. Filip Spetze börjar tröttna och bestämmer sig istället för att fördjupa sina kunskaper i en iPhone-app som sägs göra användaren bättre på att rita. Bredvid soffan står några lätt slitna påfågelfjädrar som då och då petar honom i det vänstra örat. Efter en stund lyfter Filip blicken från den lilla displayen och visar stolt upp det svartvita manliga könsorgan han mödosamt tecknat på telefonen. Ovationerna uteblir.

Plötsligt hittar Andreas en annons som verkar lovande. Han läser upp innehållet för de andra. På brokig svenska beskrivs en familjebuss som sägs gå som en ”kloka”. De ringer upp försäljaren och stämmer träff. Äntligen ett steg i rätt riktning. För att fira beger sig Julia till köket och steker pannkakor. Hon dukar fram grädde, sylt, Nutella och socker på bordet mellan soffan och Tv:n. ”Tack mamma”, säger Holograms i kör innan den nyblivna fyrabarnsmodern återvänder till spisen för att steka mer.

– Vilket jävla helylleband, skrattar någon innan han tar en tugga av de rejält uppskattade pannkakorna.

Pannkaksmiddag hos Julia. Foto: Victor Lundmark/520

Nästa dag möts Andreas och Filip upp vid tunnelbanestationen i Farsta. Andreas har, över internet, spårat paketet med gruppens vinylskivor och sett att det nu ska finnas hos postombudet på Hemköp. De går in genom den elektroniska porten på en galleria, tar rulltrappan en våning ner och passerar korgar, bröd och frukt innan de slutligen når disken där en äldre dam väntar. Andreas börjar med att medge att han inte fått någon avisering, men att han åtminstone har ett kolli-ID samt en legitimation. Damen bakom disken knappar in Andreas uppgifter på en dator och lyfter sedan blicken:

– ”Andreas Bergström” står det här, säger hon.

– Då är det nog inte mitt i så fall, svarar Andreas tvekande. Han börjar se lite plågad ut. Utan skivor går Holograms miste om en av de viktigaste inkomstkällorna på turnén.

Damen försvinner in bland kuvert och paket. Hon kommer tillbaka med en halvstor kartong inlindad i tejp. På en papperslapp på kartongen står det skrivet ”Andreas Lagerström”.

– Allt ska gå så snabbt nuförtiden, gnäller hon angående det felaktiga efternamnet i postens datasystem.

Glad och lättad lyfter Andreas upp kartongen. Tillsammans med Filip går han tillbaka samma väg som de kom. Förbi frukt, bröd och korgar, tar rulltrappan en våning upp och går ut genom den elektroniska porten. De fortsätter förbi tunnelbanestationen och de röda bussarna, svänger till vänster över en väg och tar sedan sikte mot Andreas lägenhet. Väl framme börjar Filip lossa på kartongens sega tejp.

– Måste man spara något av det här? frågar Filip och tittar på den medföljande packsedeln.

Filip Spetze öppnar kartongen med skivor. Foto: Victor Lundmark/520

Andreas går ut i köket och återvänder med en stor kniv som skulle få de flesta skräckfilmsregissörer att skrika av lycka. Han snittar upp de sista tejpbitarna och öppnar kartongen. Filip tar bort några lager av bubbelplast innan han kan plocka upp en handfull 7”-vinyler. Andreas tar en av dem, lägger bort den tunna pappersfickan som skyddar själva skivan och kollar sedan märkbart stolt på Holograms första officiella release. Han går de två meterna till sin vinylspelare och placerar skivan på skivtallriken. Efter några sekunder av karakteristiskt knastrande hörs sedan introt till ”ABC City” klart och tydligt.

”Restructure society/Everyone should feel at home”

– Skönt att det inte var något problem med den, säger Andreas med ett leende.

Några minuter senare anländer Anton Strandberg till lägenheten. Precis som sina bandkamrater blir han både lättad och stolt över att se vinylskivorna. Han tittar på en av ”limited edition”-utgåvorna och utrycker med eftertryck hur snygg han tycker att den är. Sedan tar han plats i en fåtölj bredvid soffan där Filip sitter. Andreas, som försvunnit in i sitt sovrum för att svara på några mail, kommer tillbaka. Han ställer sig framför Anton och Filip och gör en ansats till att säga något. Allt verkar inte riktigt vara som det ska. Den annars så säkre mannen har plötsligt fått ett, för honom, väldigt märkligt ansiktsuttryck.

– Grabbar…, börjar han.

Filip och Anton blir tysta.

- … vi fick mail från någon Gunnar som bara… ”Hej, kan ni spela på Hultsfredsfestivalen?”.

Alla sträcker upp armarna i luften och jublar. Utan förvarning kommer alltså beskedet om att Holograms ska dela festival med The Stone Roses och The Cure.

– Det här är ju en dröm som går i uppfyllelse! Större än USA-turnén, säger Filip. Han ser knappt ut att tro på det han precis fått höra. När glädjechocken har lagt sig börjar de istället skämta om hur Andreas kommer hamna i bråk med Frej Larsson, som ska gästa festivalen med Far & Son.

– Vad fan har jag gjort?! Vad fan har jag gjort?! skriker Anton Strandberg på hyfsat trovärdigt Blekingemål och skrattar. Andreas ringer upp bandets engelske agent för att försäkra sig om att spelningen blir inbokad.

Hemma hos Andreas. Foto: Victor Lundmark/520

Tillslut dyker även Anton Spetze upp. Hans visit hemma hos Andreas blir dock inte särskilt långvarig. Holograms behöver som sagt en bil. Helst så snart som möjligt. Allra helst skulle de redan ha skaffat en. Andreas, Filip, Anton och Anton lämnar lägenheten, vinylskivorna och mailet från Hultsfred för att istället gå tillbaka mot bussarna. Lösningen på gängets just nu största huvudbry och källa till stress finns förhoppningsvis i Länna. Dessförinnan väntar en otrevlig busschaufför som Anton Strandberg mumlande svärjer en dödlig förbannelse över, samt en oproportionerligt lång och varm bussresa som förmodligen framkallar åksjuka till och med hos sätena. På plats i Länna gör den otrevlige busschauffören ett halvhjärtat försök att köra över bandet vid ett övergångsställe innan deras vägar slutligen skiljs åt.

På jakt efter en bil. Foto: Victor Lundmark/520

Med hjälp av GPS-funktionen i en mobiltelefon letar de sig fram till en liten höjd bakom en bilverkstad. Bland grus och buckliga bilar i alla färger och former dyker två män fram ur en stuga. De hälsar glatt och sänder ut blickar som indikerar att Holograms kommer få göra affärer till ett alldeles särskilt förmånligt pris. Efter en inledande överblick av utbudet kommer de fram till en blågrön Ford. Utrymmesmässigt uppnår den sannolikt alla kvalifikationer.

– Kan man få se hur den ser ut inuti? frågar Andreas. En av försäljarna, den som befinner sig lägst i arbetsplatsens interna hierarki, nickar och går iväg för att hämta nycklar. När han kommer tillbaka sätter han in nyckeln i låset på förarsidan och vrider om. Dörren rör sig inte ur fläcken. Han tar ut nyckeln, sätter in den på nytt och vrider om igen. Ingenting händer. Försäljaren går runt Forden. Placerad vi passagerarsidans dörr upprepar han samma procedur enbart för att få samma negativa resultat. Han slänger oroliga blickar mot Holograms, som lyckligtvis aktivt har börjat undersöka en annan bil några meter därifrån. Tillslut, efter att ha öppnats via en av de bakre dörrarna, är det fritt fram att inspektera den potentiella turnébussens innandöme. Men den känns inte riktigt rätt. Istället har bandet hittat en svart familjebuss som visserligen är rostig här och där, men det viktigaste är trots allt att den rullar framåt och att all packning som ska med på turnén får plats.

Holograms och en potentiell turnébil. Foto: Victor Lundmark/520

– Skulle vi kunna få provköra den här?

Försäljaren nickar. Sedan hämtar han startkablar. Något som enligt honom endast är en engångsföreteelse för att bilen länge stått oanvänd. Andreas tar plats bakom ratten medan Filip, Anton och Anton sprider ut sig på olika säten. Sedan rullar de. Det är varmt, men bilens luftkonditioneringssystem verkar inte fungera. Inte stereon heller. Bromsarna tycks även de vara en aning opålitliga, men fungerar åtminstone. Andreas kör ett varv runt de närliggande byggvaruhusen innan Holograms är tillbaka hos försäljaren bakom bilverkstaden. Då plötsligt dundrar stereon igång och spelar Kent på hög volym. Från luftkonditioneringen stormar det ut iskall luft.

– Vad tryckte du på?! utbrister någon.

– Jag… jag vet inte, svarar Andreas innan han kliver ut från förarsätet och lämnar tillbaka bilnycklarna.

De diskuterar priset med bilförsäljarna och ber att få återkomma dagen efter. Pengarna från skivbolaget har blivit försenade så det finns ändå inga resurser till att köpa något i nuläget. Dessutom blev ingen helt övertygad av den korta provturen.

Tråkigt på bussen. Foto: Victor Lundmark/520

Det är lördagkväll på Fotografiska. Cloud Nothings har precis klivit av scenen och delar av publiken börjar göra sig redo för att se The Soft Moon. Tanken var att Holograms skulle göra det samma men ”The Swedish punks”, som Pitchfork kallar dem, syns inte till på de blivande turnékompisarnas spelning. Istället råder full aktivitet på annat håll. Bandet ägnar kvällen åt att trycka T-shirts. I sista sekund har de även lyckats få tag på en likadan bil som den de provkört ett dygn tidigare. Till deras stora lycka visade den sig dessutom vara både billigare och fräschare än den första. Utan en bil kan man inte vara på väg. Nu är det inte längre ett problem.

Några galet intensiva dagar går mot sitt slut. Och då har själva resan inte ens börjat.

Text och foto: Victor Lundmark

Tack till Holograms!

  • Pingback: Hör ny låt från Holograms - 520

  • Aprikosgatan

    Holograms behöver en samlande blogg. Bild+cirka tio rader text (under varje bild). Spetze-bröderna har spridit en massa musik med mera på nätet som borde samlas på en länksida (i bloggen). Är det någon älskarinna, flickvän eller slashas som får följa bandet på nära håll, så utnämn denne till bloggdiktator.
    Spetze-bröderna bör någon gång kolla upp med Gubb-Anders om B.R.A. och samlingen rullband+några smalfilmer. Tyckte hemsides-Robert.

  • Mera från Aprikosgatan

    Spela olika sorters ”punk”. Ska ni bli bäst på plan så gäller det att inte lämna möjligheter till andra senarekomna band. Dessutom så var punkbandens musik i längden enformiga. Tråkiga. Det fanns rockpunk, gladpunk som ibland gick över i danspunk. Allt vad man kan hitta på med skrälliga gitarrer. USA-resan avgör. Det USA-borna gillar, det får ni inrikta er på. Men jag gissar redan nu att ett blandat utbud av olika punkstilar leder fram till världsherravälde för ert band.