Foto: Victor Lundmark/520

Future Islands: ”Vi vill göra en duett med WU LYF”

Efter Future Islands bejublade spelning på Hultsfredsfestivalen tidigare denna sommar mötte 520 upp trion. Då avslöjades planer på ett samarbete med Manchesters nya stoltheter i WU LYF.

När jag såg er spelning upplevde jag att det fanns så mycket känslor i framträdandet, samtidigt som det var strukturerat och välpolerat. Varje ton landade perfekt. Hur åstadkommer man det och med vilken känsla går ni som band på scenen?

Samuel T. Herring: Vi känner själva att vi har mycket självförtroende i det vi gör och hur det ska göras. Innan spelningen frågade någon mig om jag var nervös, varpå jag svarade att jag aldrig är nervös. Efter halva första låten blev jag nervös. Inte på ett sådant sätt att jag var rädd, men det kändes att den här spelningen i sig, vilket ibland händer, var riktigt speciell.

William Cashion: Jag plockade upp min öl efter första låten och bara skakade.

S: Vissa av låtarna har levt med oss länge, andra inte. Visst spelar vi några nyare, men vi är trygga i det vi gör. Vilket vi har uppnått genom att arbeta hårt och arbeta med en publik. Inte bara spela låtarna i en replokal utan att få spela för människor för att uppleva vad låtarna kan göra för en spelning och för en publik. Publiken var verkligen fantastisk idag.

Hur kom det sig att ni var nervösa den här gången?

W: Det var ju vår första spelningen i Sverige. När man kommer till ett nytt ställe vet man aldrig riktigt vad man kan förvänta sig. Jag blir rädd att jag ska glömma bort vad jag ska spela. Jag vet aldrig om jag kan få fram det ljud jag verkligen letar efter. Just idag gick det bra, men det finns väldigt många faktorer som kan göra dig nervös. Jag var också väldigt bakfull idag, vilket nog hjälpte min nervositet på traven. Efter de första låtarna blev jag dock väldigt bekväm.

S: Jag sabbade en låt fullständigt idag. Personligen vill jag göra allting rätt, men samtidigt kunna ta in någonting mer i en spelning. Det finns en gräns som man hela tiden försöker förflytta. Jag försöker alltid utmana en publik till att ta sig förbi känslan där man bara lyssnar på musiken. Vi vill leva oss in i låtarna live, men det är inte någonting man kan frammana. Det bara händer, men vi vill vara en upplevelse för publiken.

Sam, din scennärvaro och ditt framträdande, är det vad du känner och vill förmedla med låtarna?

S: En stor del av det jag gör är ”performance”. Låtarna är redan fyllda med alla våra känslor. De är redan färdiga för att framföras på det sätt vi gör det. Jag får ofta frågan hur jag kan uppträda med sådan passion varpå jag brukar svara: ”Lyssna på låtarna!”. Passionen finns redan där. Det är en hörnsten i vår musik, den djupa känslan som finns där. Vi vill vara ärliga i det vi gör och inte mörka musiken med vissa pretentioner eller försöka göra låtarna mer avancerade än de redan är. Det är ofta inte mer än en röst och en gitarr. Jag tycker att vi är en trio som kan skapa ett storslaget sound. Framförallt framför en publik där även det visuella tas in. Det är då folk kan uppleva att det inte handlar om konserverade känslor utan att det är på riktigt.

Håller du med om att ni lyckades skapa den känslan idag?

S: Definintivt.

Vad var det som gjorde att ni lyckades med det och att publiken reagerade som de gjorde?

S: Jag antar att det fanns en del som var riktigt upphetsade över att vi skulle spela, men jag tycker att hela publiken var fantastisk. De var öppna och redo. Det är allting man kan be en publik om, att de inte redan har stängt ute världen. Man kan vara trångsynt på sättet att man har accepterat eller har en föreställning om vad man tror att man ska få uppleva. I dag kändes det som att alla var öppna för att ta in vad vi framförde. Man ger en publik en upplevelse och hoppas att de kan ta vara på den.

W: Jag tror att drogerna hade kickat in (skratt).

När vi träffade er igår hade ni stulit öl från BIG K.R.I.T.:s loge. Berätta lite om det!

W: Vi frågade efter The Cure för att ta oss fram. Ibland på festivaler finns det stora mängder gratis öl, vilket inte var fallet igår, vilket gjorde att vi fick ta tag i det själva!

S: Vi försökte nalla vad vi än kunde hitta!

…Och det slutade med att du hade två flaskor öl gömda i dina byxor.

S: BIG K.R.I.T. hade redan dragit och de hade en kyl kvar med oöppnad öl. Vi var mest törstiga.

W: Jag tror att öl verkligen hjälper när man är ute och reser och är jetlagad. I Liftarens guide till galaxen står det att om man ska lifta med ett utomjordiskt rymdskepp måste man ha en rosa handduk, att det är bra att äta jordnötter och att man bör ta med sig en hel del öl. Jag tror att det beror på att Douglas Adams reste en hel del och ofta hamnade i situationer där han tänkte ”Fan, jag behöver verkligen en öl just nu”.

Berätta om er relation till WU LYF.

S: Vi gjorde en spelning med dem i augusti 2009. Vi var ute på två veckors turné i Storbritannien. När vi kom till Manchester spelade vi med WU LYF. Det lustiga var att de bara var tonårskillar som skateade omkring i baren där vi spelade. Det var kanske 40 personer där och WU LYF åkte omkring framför scenen medan det första förbandet spelade. Sen riggade de upp, varpå jag tänkte ”Vilka fan är det här?”. De spelade sedan och var helt fantastiska. Det här var då de var 17-18 år gamla och de golvade mig fullständigt. När vi sedan riggade fick jag känslan av att de skulle göra samma sak som tidigare under vår spelning och inte visa någon respekt alls. Jag älskade verkligen vad de nyss hade gjort. Vår första låt var ”Inch of Dust” och jag började slå mig själv i brösten och ansiktet. Samtidigt som detta hade jag direkt ögonkontakt med Tom, basisten, och gick rakt mot honom. Han såg fullständigt tagen ut medan jag skrek ut texten rakt mot honom. Och det var ungefär det.

W: Dagen därpå var ledig för oss. De tog med oss till en fest hemma hos Tom (McClung) där någon tjej hade fyllt arton. Stället var packat med redlöst fulla ungdomar. Killar som spydde i ett hörn och tjejer som grät i ett annat. Det var fantastiskt!

S: Efter vår spelning gick jag fram till dem och sa att deras framträdande hade varit helt otroligt. Det är sällan man ser ett så ungt band framträda med så mycket passion. Efter det blev vi vänner. Vi har bara träffat dem några få gånger efteråt.

W: De kallar oss ”Papa wolfs”, vad det nu kan betyda!

Det låter inte helt fel, vi skulle inte tacka nej till att vara medlemmar i någon sorts klan med WU LYF. Berätta om vad ni har för idé till ett samarbete.

S: Det här bara en galen idé. Tanken är att vi skulle skriva en duett anpassad för två manliga sångare och att jag och Ellery (Roberts, sångare i WU LYF) skulle framföra den.

W: Det finns inte överdrivet många sådana. Elton John hade en med ”Don’t Go Breaking My Heart”.

S: Har ni hört talas om The Virgin Prunes?

Nej.

S: Det finns ett band från Storbritannien som gjorde en hel del bra musik i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. Två av killarna från The Virgin Prunes och Bono samt The Edge gick i skolan tillsammans och var vänner hela vägen fram tills de började universitetet. Bono och The Edge bildade då U2 och Gavin Friday, sångaren, och en annan bildade The Virgin Prunes. Ett klassiskt goth-band. I början av nittiotalet skrev Gavin Friday och Bono ett duettalbum tillsammans. Jag tror att de vann en Grammy för en av de låtarna. Hur som helst, jag har alltid tyckt att det är väldigt intressant med duetter som framförs av två män. WU LYF, ring oss grabbar!

Är det någonting ni kommer försöka göra verklighet av?

S: Jag vill verkligen göra det för att jag tycker att Ellery har en sådan fantastisk röst. Vi blir ibland jämförda med varandra. Jag tror att det beror på att vi båda sjunger med mycket passion. Det är intressant när personer pratar om att sångare som oss är väldigt råa och näsan skrämmande, men det var på det viset folk brukade sjunga. Om du lyssnar på gammal soul sjunger folk på ett liknande sätt. Det utmanar rösten. Det jag gör är inte nytt på något sätt. Ibland blir jag jämförd med Tom Waits för raspet vi båda har, men det är bara min röst.

Det är någonting jag inte har hört i studioversionerna av låtarna. Är det någonting som bara kommer till dig när ni spelar live, att du måste få ur dig all kraft du upplever just då, eller har du tänkt ut det innan?

S: Haha, nej jag har aldrig tänkt ut någonting innan. Det handlar om det jag berättade tidigare. Man kan öva in låtarna hur länge som helst. Hur som vet du fortfarande inte hur de verkligen låter förens du ställer dig framför en publik. Det är då jag hittar vad som faktiskt fungerar. En av de saker jag älskar är när jag upplever att någonting fungerar. Det skapar en stor skillnad i intensitet mellan det jag säger och det jag sjunger. Man börjar mjukt för att sedan nå toppen där det övergår till någonting annat. Man leker med de olika motsatserna och kan då både fånga upp en publik och helt förändra känslan i en låt.

W: Det är så vi ofta skriver våra låtar. Vi skriver ganska snabbt och sedan tar vi med dem ut och spelar dem för en publik. När vi gick på college skrev vi dem under veckan för att på helgerna spela upp dem på fester. Det har växt från det till det vi gör i dag, vilket metodmässigt är ganska mycket samma sak. Låtarna mognar när vi spelar dem live. Jag och Gerrit (Welmers, keyboardist) gör alltid någonting annorlunda. Det gör att låtarna blir någonting mer så fort de placeras utanför vår replokal. Oftast spelar vi inte in någonting innan vi har framfört det. On the Water är dock ett undantag. Några av låtarna på den skrevs i studion och spelades aldrig live innan de spelades in.

I augusti kommer ni tillbaka till Sverige för tre spelningar. Hur förändrades era förväntningar inför de spelningarna efter succén på Hultsfred?

S: De är helt galet höga nu (skratt). Ingenting kan nog jämföras med scenen vi spelade på i dag. Det är nog inte helt rättvist att göra jämförelser. Vi brukar gå in utan för många förväntningar och bara uppleva konserten. Om man går in med inställningen att det här måste bli bra eller att det här måste vara slutsålt ber man verkligen om att bli besviken. Vi är mest exalterade över att få resa omkring och spela vår musik. Vi har fått uppleva att vår musik har vuxit med tiden på vissa platser. På andra ställen är det samma upplevelse varje gång, vilket också är schysst eftersom att det inte är något man kan kontrollera. Vi är mest glada över att få se världen och spela vår musik. Ibland är det en förbannelse att göra det vi gör.

W: Festivaler kan alltid vara annorlunda. Man kan spela på en helt galen festival och komma tillbaka till vanliga spelningar och få en helt annan upplevelse.

Hur skulle du beskriva den ”förbannelsen”, Sam?

S: Förbannelsen är att vi jobbar väldigt hårt för att få göra vad vi gör, medan jag samtidigt har ett stort behov av att bli uppskattad. Vi har fått offra en hel del. Andra gör det för att bli läkare till exempel. De spenderar åtta år för att kunna göra vad de gör. Vi har spenderat nio och ett halv år med att göra vad vi gör. Det är någonting vi älskar, samtidigt som det är ett jobb. Man måste alltid tänka på publiken och ge dem allt man har.

Vad har Future Islands för planer gällande resten av 2012?

W: Vi är väldigt upptagna! Vi ska turnera nästan hela tiden. I USA först, sen flyger vi till Europa och gör en del klubb och festivalspelningar. Sen är det lite jubileumspelningar för vårt skivbolag som fyller tjugo år. Sedan flyger vi upp till Hawaii vilket är vår sista inbokade spelning just nu. Vi håller på att planera en längre USA-turné men det får komma sen. Vi skulle väldigt gärna spela i Florida, vi har aldrig gjort det tidigare. Vem vet vad som kommer att hända? Vi har också skrivit en hel del låtar. Just nu har vi fem eller sex som vi är riktigt exalterade för. Vi ska fortsätta att skriva nytt material och försöka spela in i slutet på det här året eller början på nästa.

S: Vi brukar skriva 5-6 låtar spela in dem och skriva resten i studion.

W:Det har vi gjort de senaste albumen, vilket har fungerat. Vi är helt enkelt väldigt bra på att arbeta under press. Inför nästa platta ska vi dock försöka skriva lite mer, spela in det, låta det vila och ha lite fler låtar än tidigare att välja mellan när vi väl ska sätta ihop albumet●

Intervju av Rasmus Jerndal och Victor Lundmark
Text: Rasmus Jerndal
Foto: Victor Lundmark