”En tjuvs jävla mästerverk” – Kristian Anttila om Lille Napoleon

Kristian Anttila är aktuell med ett nytt album. I väntan på att det ska släppas har ett antal musiksidor fått i uppdrag att intervjua Kristian om varsit specifikt album från hans numera ganska långa diskografi. Idag är det vår tur. Albumet i fråga är Lille Napoleon från 2008.

Kristian Anttila under ett besök på Peace & Love, Foto: Privat

”Lämna texthäftet därhän när du lyssnar på Lille Napoleon”, uppmanade Metro. Kristian Anttilas tredje album gick inte obemärkt förbi. Framförallt var det den minst sagt explicita texten i singeln ”Smutser” som fick såväl recensenter som lyssnarnas föräldrar att höja rejält på ögonbrynen. ”En vinglig popdänga drabbad av lätt Tourettes-syndrom”, skrev Expressen.

– Jag fick reaktioner på orden ”fitta” och ”CP”, framförallt. Jag fick många mail från föräldrar till CP-skadade barn. De (föräldrarna, red. anm.) läste in det som att jag använde CP som ett skällsord. Egentligen kommer väl det här från något som har skrikits i en skolkorridor någon gång, säger Kristian Anttila när 520 möter upp honom i Stockholm för att se tillbaka på albumet från 2008.

Lille Napoleon var den första skivan som Kristian spelade in med ett band. Tidigare hade han suttit för sig själv och jobbat ihop låtarna, alternativt bjudit in kompisar som kunde tillföra något då och då. Den här gången arbetades låtarna fram tillsammans med de musiker han turnerat med under en längre period.

Många av de låtar som starkast förknippas med dig finns på Lille Napoleon.

– Ja, det här får nog betecknas som mitt genombrott. Det var säkert fyra låtar som gick mycket på radion. Det är många medryckande, direkta låtar med raka texter.

Det är dock de lugnare och mer nedtonade spåren som står Kristian Anttila närmast. Han menar att det är de som bäst speglar honom som person.

– Tråkigt nog ligger de alltid i botten på alla Spotify-rankingar, säger han med ett skratt.

En av dessa lugnare låtar är 20 minuter långa avslutningsspåret ”Oceaner”. Vad har den låten för historia?  

– Faktum är att den var 26 minuter lång från början. Sedan fick vi korta ner den till 20. Här somnade faktiskt Petter (en av bandmedlemmarna, red. anm.) mitt i outrot. Han spelar bas, lägger sig på rygg i studion… och somnar tillslut (skratt). Så vi fick fylla i basen sedan.

Vad gäller skivans låtar i allmänhet inser Kristian efter en stund att det mesta är stulet från andra artister. Han berättar att han lyssnat på låtar där vissa fragment berört honom så mycket att han på något sätt känt sig manad att göra det till sitt eget.

– Det här är en tjuvs jävla mästerverk.

Studion under inspelningen av albumet, Foto: Privat

I samband med att Lille Napoleon släpptes lyssnade jag väldigt mycket på näst sista spåret ”Benjamin och jag”. Är det du som är ”jag” i den låten?

– Just på den här skivan är jag alltid ”jag”, eller ett ”jag” som jag vill vara.

Om ”jag” är du i det sammanhanget, vem är då Benjamin?

– Benjamin är en vän jag önskade att jag hade haft när jag växte upp. Så jag hittade på en historia om mig och Benjamin helt enkelt.

Var Benjamin någon annans vän, eller är han helt och hållet en produkt av din fantasi?

– Nej, jag har hittat på honom.

Vad var det som Benjamin hade som var eftersträvansvärt för dig, som gjorde att du ville vara hans vän?

–  Att man då kanske hade haft någon vän i marginalen. Att man då var två om att vara avvikande, så att man kunde dela det.

Och Benjamin är en sådan person som är avvikande?

– Vi har en del hyss för oss, säger Kristian Anttila och bläddrar i texthäftet där han kan läsa om hur han förfasas när Benjamin lägger spiknubb på sandstranden.

När du ser tillbaka på den här skivan, vad är du då mest nöjd med?

– Jag graderar inte saker på det viset. Det är en skiva med tio låtar varav alla fortfarande är jävligt bra. Jag vet inte hur jag ska vara mer nöjd än så.

Riktigt nöjd är han dock inte. Kristian berättar hur han efter varje albumsläpp nästan blir besviken över att hans verk inte får det massiva genomslag han hoppats på. Förklaring går att finna i den enorma kraftansträngning som ligger bakom en skiva som Lille Napoleon och hur han närmast hamnar i en bubbla under inspelningen.

– Det är en väldigt trygg process eftersom upplevelsen av musiken bara är min. Det finns liksom ingen som är inne där och klampar, tycker, tänker och fläckar ner min uppfattning om att detta är det bästa som gjorts i världshistorien (skratt). Den tron behöver man nog ha för att göra klart någonting och för att orka kasta ut det och låta folk hugga i det.

När du i framtiden ser tillbaka på din karriär, kommer det då visa sig att Lille Napoleon är ”det bästa som gjorts i världshistorien”?   

– Absolut inte. Den kommer vara min tredje sämsta skiva, alltid. Den första kommer alltid vara sämst, den andra kommer vara näst sämst och den här kommer vara tredje sämst. Men som ett avtryck av vart jag stod 2007-2008 så var det här det absolut grymmaste, bästa och mest välgjorda man kunde göra… på jorden. Det kommer man aldrig kunna ta ifrån den.

Intervju av Victor Lundmark och Klas Eskilson
Text av Victor Lundmark 

De andra musiksidorna som träffat honom, och publicerat sina intervjuer, är Joyzine.se (där han talar om ”Natta de Mina”) och Que Club (där han talar om ”Innan Bomberna”). Senare kommer också Ge Hit Musiken och Being Blogged publicera sina intervjuer om ”Svenska Tjejer” respektive ”Djur & Människor”.