Foto: Victor Lundmark/520

Blood Red Shoes: ”Rent generellt är vi alltid upprörda”

Brittiska Blood Red Shoes är aktuella med såväl nytt album som spelningar på Leeds/Reading Festival. 520 träffade duon i Stockholm för att ta reda på vem som är deras önskehologram på Hultsfred, samt vilken roll ilska har i deras musicerande.

Vad lärde In Time To Voices er om er själva som band, som inte era tidigare album lärt er?

Steven Ansell: Att vi är extremt påfrestande att jobba med.

Laura-Mary Carter: (Skratt) Precis! Nej, jag vet inte riktigt. Jag tror vi lärde oss att vi kunde sjunga på ett annorlunda sätt som vi inte kände till tidigare. Dessutom började vi skriva på ett annat sätt. Vi satt ner och komponerade alla melodier tillsammans på ett tystlåtet vis istället för att slå fram oväsen som vi sjöng över. Den här gången lärde vi oss också hur vi kunde få ut mer av våra röster.

S: Framförallt insåg vi mer än någonsin att vårt band lever på en helt egen planet, ingen annan lär någonsin förstå det (skratt).

På vilket sätt lever det på en annan planet?

S: Mellan oss finns det så starka och klara idéer om hur saker ska låta. Ingen annan kan förstå det och liksom komma in i den här gemenskapen och prata med våra termer på vår nivå, för tillsammans har vi två hållit på med detta så länge att vi skapat ett eget universum som är Blood Red Shoes. Det finns saker som för oss är så oerhört självklara när det gäller hur saker ska göras eller inte göras, men som lär vara omöjliga för en utomstående att få grepp om. Det kan handla både om det rent musikaliska men också om hur något ska presenteras exempelvis.

Har det här universumet någonsin varit hotat?

L: Visst har det funnits tillfällen då vi verkligen har haft lust att ägna oss åt något annat, men jag tror att det är naturligt när man har haft ett band i åtta år och spenderat nästan varje vaken timme med varandra. Dock varar de där tillfällena aldrig särskilt länge, inte våra bråk heller.

Hur skulle ni beskriva era roller i bandet?

L: Steven är den mer organiserade av oss. Han är väldigt samordnande och… eller bara i vissa fall i och för sig (skratt). Det är ganska konstigt, för vi kan verkligen vara varandras motsatser. När det gäller bandet är Steven väldigt noggrann och kontrollerad medan jag är den eftertänksamma när det kommer till andra saker. Å andra sidan är Steven nämligen festgalningen.

Håller du med, Steven?

S: Japp (skratt). Det stämmer rätt bra det där. När det gäller bandet håller jag ordning, när det gäller andra saker är jag mer: ”Kom igen! Nu spårar vi ur!”.

L: Ja, vi är ju lite av varandras motsatser som sagt.

S: Du är mer försiktig medan jag ger mig in med huvudet före. Vi balanserar varandra ganska bra, så detta får nog betecknas som en hyfsat hälsosam kombination.

Jag antar att det är en hel del av era låtar som betyder väldigt mycket för er. Samtidigt är ni professionella musiker och måste väl ibland skriva låtar för att det helt enkelt är ert jobb. Hur upplever ni skillnaden mellan dessa två arbetssätt?

S: Nej, det finns absolut inget vi måste skriva. Den dagen man vaknar upp och känner att man måste skriva en sång för att det är en del av jobbet är det fan bäst att hänga sig själv!

L: Den dag man skriver en låt som inte betyder ett skit finns det ingen mening att fortsätta.

Så det händer aldrig att ni verkligen känner kravet att skriva något för att kunna få ihop ett nytt album exempelvis?

L: Alltså, det kommer ju tillfällen då vi åtminstone måste bli klara med grejer. Det handlar dock inte i första hand om att vi känner press på oss att slänga ut en skiva. Snarare är det så att det finns en risk att man tenderar att överarbeta material.

S: Det behövs en gräns där man bestämmer att något är färdigt.

L: Jag kan helt ärligt säga att vi inte har en enda låt som saknar betydelse för oss.

S: Grejen är att vi skriver i evigheter. Framförallt gjorde vi det på senaste skivan. Vi slänger bort en mängd material och provspelar det flera gånger i skapandeprocessen för att verkligen hitta det som vi blir taggade av. Vi gör ett album för att vi vill, inte för att vi måste. Däremot kan vi ofta bli sugna på att avsluta ett album för att få påbörja nästa och på så vis bevisa för oss själv att vi kan ännu bättre.

Det låter som att kämpaglöd är vad som får Blood Red Shoes att gå framåt som band.

L: Verkligen, det är precis vad det här handlar om.

S: Det finns alltid en känsla av att vi kämpar mot något. Oavsett om det handlar om att överträffa sig själv eller om det är något man egentligen inte har en jävla aning om. Jag antar att det är kreativitetens grundpelare på sätt och vis. Det måste alltid finnas något att kämpa mot.

Med det i åtanke; är ni arga musiker?

L: Jag antar det. På något konstigt sätt är vi nog det. Vi klagar alltid jättemycket, inget är någonsin tillräckligt bra (skratt).

S: Rent generellt är vi alltid upprörda. Däremot skulle jag inte påstå att ilska inspirerar vår musik.

L: Vi har en ständig drivkraft, även om den inte nödvändigtvis har sin grund i ilska.

S: Hursomhelst har vi verkligen en ”Dra åt helvete!”-kraft. Våra låtar kanske inte är så punkrockiga som när vi började, men vi har kvar en punkrock-känsla i bandet. Det handlar om att utmana, att utmana sig själva, att säga: ”Dra åt helvete!”. Det handlar om en kämparvilja kring att stå på egna ben och inte bry sig om några andra, utan stå för vilka vi är. Vi möttes som två medlemmar från före detta punkband och tog med oss attityder från den världen. Sedan har vi försökt att ta vara på den där punkrock-känslan men… i grund och botten är vi ute efter att skriva popsånger (skratt). Det är en sådan oerhörd kontrast att vi är två punk-kids som strävar efter att skriva världens bästa refränger. Det finns någon sorts konflikt i det där, men å andra sidan är det kanske därför detta är intressant.

Om några månader kommer ni tillbaka och spelar för oss svenskar igen. Då är det Hultsfred som gäller. Om ni fick möjlighet att ta med er ett hologram dit, likt Tupac på Coachella, vem skulle ni då ha med er på scenen?

S: John Bonham, så skulle han kunna spela trummor åt mig.

L: Hm, jag skulle nog inte välja en musiker…

S: Ingen musiker? Tänker du dig att Kung Artur ska vara med oss på scenen eller (skratt)? Eller varför inte Djingis Khan? Det vore om inte annat väldigt intressant att se vad han skulle göra.

Tänk vilken mosh han skulle kunna starta.

S: Absolut, jag är säker på att han skulle kunna få igång en rätt brutal circle pit.

L: Kanske Ricky Gervais, även om han fortfarande lever men…

S: Ricky Gervais?!

L: Han skulle kunna skämta lite någonstans i mitten!

S: Ricky… Gervais?!

L: (Skratt) Men han var den förste som kom upp i huvudet på mig.

S: Jaha, här får vi en inblick i Lauras sinne.