Lugnt och sansat faller platt för Sigur Rós

Isländska Sigur Rós återkommer med ett album som inte lever upp till förväntningarna.

Valtari

Sigur Rós, Betyg: 3, Bästa spår: ”Rembihnútur” (nr 4)

Sigur Rós släppte sitt sjätte studioalbum ”Valtari” den 23e maj, några dagar efter att bandet anordnat en ”Valtari-hour” den 17e maj, då man kunde streama den lagligt för första gången. Varje gång jag lyssnar på Sigur Rós blir jag besviken över min obegåvning gällande språk, men jag borde nog inte oroa mig då de sjunger på ”Vonlenska”, vilket kort sagt är obegripligt. Hursomhelst, så är Jónsi Birgissons röst lika vacker som alltid, och på något oförklarligt sätt, berör det en oerhört. I vanlig ordning börjar den första låten lugnt, men sedan hemlighetsfullt bygger den upp, och utan att egentligen komma någonvart, blir den mäktig. Konstiga ljud, oslagbara crescendon, och Birgissons dalande in och ut från falsetton, det är precis så man vill att de ska låta. Det är dock märkbart att de har inspirerats av elektron, liksom många andra. Dock bör det också tilläggas att det inte är dansmusik har bassisten Georg Hólm sagt.

“Valtari” är en ganska otrolig samling låtar, men tyvärr tar den aldrig fart. Den saknar de låtar som ofta förknippas med dem, såsom “Sæglópur”, eller “Festival”, långa och otroliga stycken som bara blir mäktigare och mäktigare. Den Sigur Rós man hör på det nya albumet är lugnare och mer sansat. Låten “Rembihnútur” ger iallafall skivan ett lyft, och är med likt det man helst vill höra. Övergången till ”Dauðalogn” kan inte beskrivas på annat sätt än häpnadsväckande vackert.

På deras officiella hemsida beskriver bassisten Georg Hólm hur ingen av medlemmarna visste riktigt varför de började skriva och spela in ”Valtari”, deras sjätte studioskiva. Bandet gav nästan upp, men tillslut så föll allt på sin rätta plats. Han tillägger även att det är den enda skivan de har gjort som han personligen lyssnar på och njuter. ”Valtari” är just en sådan skiva, som man sätter på i bakgrunden, och bara låter spela. Stråkarna, diskreta gitarren– allt finns med, likaså lugnet in som faller över en som duggregn innan Birgissons stämma ekar i landskapet de målar. Men det är bara vackert, inget mer. Det är inte fängslande eller massivt och bombastiskt på det sätt som ”Takk…” (2005) är, vars stora och mäktiga låtar bryts upp av de lugna, mer abstrakta spår. ”Valtari” faller därför ganska platt, och det är ganska tydligt vad som saknas: gitarren som tar över melodin, trummorna som slås så hårt att det är ett mirakel att de inte går sönder, och Birgisson som någonstans bland allt buller och dån låter sin röst bara glida över allt ljud, och skapa någon slags lugn och harmoni inom kaosen. Det är det vi vill höra.

I juli ger sig bandet av till Nordamerika där de påbörjar sin världsturné. Ett datum för Sverige är dock ej spikat ännu. Förhoppningsvis så tillkommer även nordendatum, och då gäller det att finslipa våra språkkunskaper.