#II 41 — Internationella kvinnodagen

#II 41 - Internationella kvinnodagen. Illustration: Ylva Karlberg/520

I veckans lista försöker vi skrapa lite på ytan till ett stort problem — nämligen den ojämnställdhet som man ibland kan ana i vår musikvärld. Veckans lista är för all del inte heller helt jämställd den heller, eftersom vi här enbart har med band och artister där frontpersonerna är kvinnor. Veckans lista består helt enkelt av bra musik från en grupp människor som inte alltid är jämnt representerade inom vår bransch. Rättviseförmedlingen har en massa bra tips under etiketten ”Musik” och nu på  torsdag har Fotografiska i Stockholm en temadag för att uppmärksamma just Internationella kvinnodagen. Öppna veckans lista med Spotify →

Little Bit of Rain — Karen Dalton

Passar på att uppmärksamma den gamla bluessångerskan nu när en platta med tidigare outgivna inspelningar har nått marknaden. Albumet heter 1966 och är ett unikum för en artist som ogillade att både spela in och upp. Materialet på Spotify är begränsat, så föreslår att ni först lyssnar på studioinspelningarna från ”It’s so hard to tell you how’s going to love you the best” och sedan ger er på dessa gamla bootlegs.

Blue Jeans — Lana Del Ray

Den starkast lysande stjärnan på den internationella hipsterhimmlen just nu. I Sverige har amerikanskan med artificiell bakgrund och ett hejdundrande pr-team mött stående ovationer för sin jj-influerade pop. När kommer hon hit undrar vi?

He Gets Me High — Dum Dum Girls

Om en generalisering tillåts skulle jag vilja påstå att Dum Dum Girls spelar typisk “kill-musik”. Det gör att hela konceptet blir så mycket mer unikt. Ett sound som vi annars känner igen från främst Crocodiles får här en helt annan ton tack vare de milda och lätt hypnotiserande kvinnorösterna.

Something Wrong — Vermillion Sands

Italienska Vermillion Sands frontas av en kvinna vid namn Anna. Hennes röst är inte att leka med. Hon sjunger ungefär så som The Tallest Man on Earth skulle göra om han vore en tecknad figur på Cartoon Network. Det är positivt menat. Här finns så mycket originalitet att det räcker och blir över. Jag kan heller aldrig sluta att förvånas av hur många bra engelskspråkiga garageband det finns i landet som annars är mest känt för mat och för att Zlatan bor där.

Met Before — Chairlift

Du med koll rycker antagligen direkt till här. Charlift har inte en kvinnlig frontman. Chairlift är nämligen en duo där ena halva utgörs av en kvinna och den andra halvan är en man. Men den som tar störst plats (av den enkla anledningen att hon sjunger) är onekligen Caroline Polachek. Som många gånger förr är det inte förrän efter ett band Stockholms-besök som jag inser dess — och i detta fall framförallt Carolines — briljans. Till ”Met Before” finns också en rolig och innovativ musikvideo där du själv bestämmer Carolines öde med hjälp av piltangenterna.

Graveyard – Feist

Det finns två sångröster som jag till och från kan bli riktigt besatt i. Den ena är Robin Pecknold (men eftersom han inte är en kvinna så skippar vi honom) och den andra är Leslie Feist. En del sångare upplever jag låter likadant hela tiden, även om det för den sakens skull låter lika bra hela tiden, vilket man verkligen inte kan säga om Feists röst. Om jag ger mig ut på hal is skulle jag vilja säga att hon har en dynamisk röst. Låtar som ”1234” och ”I Feel It All” har sedan strax efter släppet av hennes album ”The Reminder” bundit fast mig, och i och med ”Metals” som släpptes i oktober cementerades denna besatthet ytterligare. På onsdag spelar hon på Cirkus här i Stockholm, och jag har en biljett i min hand.

Sea Green, See Blue — Jaymay

Under namnet Jaymay skriver Jamie Seerman från den amerikanska staden New York underbart komponerande singer-songwriter-ballader. Seerman använder sig främst av komponenterna gitarr, piano och violin. Enligt Jaymay själv får hennes musik ofta den felaktiga stämpeln ”break-up-music”. Alltså musik som antingen handlar om, eller riktar sig till personer som precis avslutat ett kärleksförhållande. Just den här låten, som enligt henne själv är hennes hittills enda, handlar dock om en brusten relation.

Dance, If You Wanna — Vivian Girls

Det är så vackert, när Vivian Girls på surfigt manér besjunger någonting så enkelt som att dansa. Jag är väldigt svag för det reverb- och körpräglade soundet som numera kan hittas på både Amerikas väst- och östkust. Tillsammans med sångerskan i Best Coast utgör trion ett uppsving i surfpopens annars ganska mansdominerade värld. Vivian Girls är bäst på att få pop av tre personer att låta som att en hel strand är med och sjunger. Därför går de varmt nu när solen och våren nalkas.

Emmylou — First Aid Kit

Jag ogillade verkligen duon under ett års tid. Dels tyckte jag att de verkade dryga, dels tyckte jag att de var ofantligt överhypade. Sedan för några veckor sedan lyssnade jag först något motvilligt på The Lion’s Roar. Det tog ungefär tio sekunder. Sedan var jag mest arg för att jag missade spelningen på Debaser. Klara och Johannas stämmor flyter så sagolikt vacker ovanpå varandra när de sjunger om Stockholms bitande kyla. I kombination med det slide:iga gitarrljudet blir Emmylou en kandidat till årets låt, framför allt när det blåser kallt.

212 — Azealia Banks ft. Lazy Jay

En av förra årets friskaste fläktar inom hiphop-musiken var utan tvekan rapperskan Azealia Banks från Harlem, New York. Sitt stora genombrott fick hon genom låten och videon till låten 212 där spåret Float My Boat av DJ:n Lazy Jay samplas tungt under praktiskt taget hela låten. I sommar ska Azealia Banks bland annat spela på svenska festivalen Way Out West. Vi hoppas förstås både kunna se henne då, såväl som på en klubblokal inom en snar framtid.

Ylva Karlberg

Du kan kontakta Ylva på ylvakarlberg@gmail.com.