#II 33 — Soundtrack

#II 33 Soundtrack. Illustration: Ylva Karlberg/520

Egentligen så är denna förklaringstext kanske inte den mest nödvändiga hittills, i och med att titeln på veckans lista förklarar sig själv ganska väl. Veckans lista är helt enkelt en samling låtar från diverse filmer där låtarna har blivit gjorda till filmerna eller valda till dem. Öppna veckans lista med Spotify! 

Guitar Solo, No. 5 — Neil Young (Dead Man, 1995)

Jim Jarmusch lyckades med konststycket att anställa Neil Young som kompositör till sin suggestiva westernfilm Dead Man från 1996. Filmen går i svartvitt och är en ganska melankolisk indie-hyllning till genren.  Det må finnas bättre westerns, men knappast någon med ett starkare soundtrack (Pat Garret & Billy the Kid undantaget). Youngs tunga undergångsgitarr hade lika gärna kunde skildra helvetet som de oändliga vidderna i väst.

Please Mr. Postman — The Marvelettes (Mean Streets, 1973)

Martin Scorsese har som bekant gjort några av världens bästa rockdokumentärer. Intresset för musiken avspeglar sig även i hans andra filmer som ofta är fullproppade med klassiska låtar av t.ex. Rolling Stones, Beach Boys och Pink Floyd.  En av de mest minnesvärda scenerna från genombrottsfilmen Mean Streets(1973) är ett underhållande slagsmål i en biljardhall. Bl.a. får vi se en ung Robert De Niro svinga en kö mot sina motståndare till The Marvelettes svängiga Motown-soul.

Jag har hört om en stad ovan molnen – Karl-Magnus Fredriksson (Du levande, 2007)

I Roy Anderssons, ångestladdade, moderna klassiker Du levande används denna psalm för att göra redan jobbiga scener ännu jobbigare. Den får tonsätta såväl begravningar som stridsflygplans intåg i en stads luftrum. Förmodligen enda gången vi kommer ha en frikyrklig sång på en lista här på 520. Värt att notera är att man i filmen inte använder sig av Karl-Magnus Fredrikssons version av sången.

O Katrina! – The Black Lips (Scott Pilgrim VS. The World, 2010)

Jag har själv inte sett denna film. Men eftersom den innehåller självaste Michael Cera vågar jag nästa rekommendera den ändå. En av världens skönaste skådespelare som dessutom håller på att göra sig ett namn inom indiemusiken (en manlig Zooey Deschanel?). Låten ”O Katrina!” är hämtad från filmens soundtrack som i sin tur hämtat den från The Black Lips kritikerrosade album Good Bad Not Evil.

Nightcall – Kavinsky & Lovefoxxx (Drive, 2011)

Många har utsett Drive till den bästa filmen som gjordes under 2011, vilket jag nog kan hålla med om. Handlingen kan efter trailern vara lätt att förknippa med en bilfilm utan något djup att tala om, men ser man filmen inser man snart att så inte är fallet. Inte alls. Jag ska inte säga så mycket mer om filmen att man inte får missa briljansen i fotot och musikvalet man möts av, skådespeleriet (framförallt från Ryan Gosling) och regi i världsklass av Nicolas Winding Refn. 80-tals-Tyskland-inspirerad synt dominerar låtvalet, och man inser vad det är som har saknats i ens musikspektrum under ens liv. Fransmannen Kavinsky står tillsammans med Cansei de Ser Sexy-sångerskan Lovefoxxx för låten som fastnar i öronen mest under filmen – Nightcall.

Blood – The Middle East (Crazy, Stupid, Love., 2011)

Att jag skulle välja låtar från två filmer från det senaste året trodde jag inte riktigt innan det var dags att välja låtar, men när valet väl var gjort var det självklart. Från den amerikanska romantiska komedin Crazy, Stupid, Love. med Steve Carell och Ryan Gosling hämtar vi spåret som avslutar filmen (som i allmänhet har ett väldigt bra och indie-packat soundtrack). Blood heter låten som det Australiensiska musikkollektivet med skakig historia The Middle East spelar. Körslingorna är förhäxande.

Time – Hans Zimmer (Inception, 2010)

Musikläggningen till, i mitt tycke 2000-talets bästa film stod den tyske legendariske filmmusikskompositören Hans Zimmer för. Med hjälp av samplingar från Édith Piafs sång Non, je ne regrette rien och gitarrslingor komponerade av The Smiths Johnny Marr har soundtracket till Inception för mig blivit något av ett ideal gällande musikläggning till film. Låten Time spelas över filmens sista scen och lyckas på något outgrundligt sätt både klå och sammanfoga hela filmens uppbyggnande element och klimax i en episk, förkrossande och övermäktig upplösning.

Desolation Row – My Chemical Romance (Watchmen, 2009)

Filmatiseringen av Alan Moors ”vuxen-serie” om en alternativ verklighet där USA vann Vietnam-kriget och Robert Nixon sitter som president för fjärde gången i rad heter precis som serien Watchmen. Jag började mycket trött en freddagkväll med att försöka ta mig igenon denna historia om superkrafter, konspiration och allt som hör där till. Jag orkade i ungefär en kvart. På den tiden hade dock den här låten spelats. New Yorks emo-hjältar förkortade Dylans Highway 61 Revisited epos och var sig själva. Självaste Zimmerman tyckte om covern, inte undra på varför, det här är punk-gitarrer i sitt essä.

Whirlwind – Broder Daniel (Fucking Åmål, 1998)

Jag är ingen stor filmkännare, men jag har gråtit till Fucking Åmål. Förutom att vara filmen som tog död på Henrik Schyfferts ironiska nittiotal gav den som de flesta känner till Broder Daniel en knuff frammåt i kariären. När Henrik Berggrens fullständigt deprimerade stämma får besjunga vad som verkar som omöjlig kärlek i en småstad där ingenting sker kan Lukas Modysson ha skapat den perfekta synkroniseringen mellan film och musik. Den duger i alla fall för mig som det. Agnes längtan efter uppskattning och kärlek akompanjeras av ”I dream a dream that can’t come true, I can never be with you”, det miserabla tonårslivet för kroppsligat i en mening: misstro, längtan och osäkerhet.

L’Estasi dell’Oro (The Ecstasy of Gold) – Ennio Morricone (Il buono, il brutto, il cattivo (The Good, the Bad and the Ugly), 1966)

I filmscenen där detta musikstycke spelas upp får vi följa en av huvudkaraktärerna i filmen som springer genom en kyrkogård för att leta rätt på sin gömda pengaskatt. Anledningen till att jag dock väljer denna låt har en helt annan grund, då jag (skamligt nog) inte sett filmen. Sedan år 1983 har L’Estasi dell’Oro (eller på engelska; The Ecstasy of Gold) varit introlåt till samtliga (bortsett från enstaka överraskningsspeningar, galagig etc) konserter med det amerikanska rockbandet Metallica. Oavsätt om du sett dem framträda live en gång eller nitiosex gånger är det mycket troligt att du infekterats av symtomen gåshud och ökad puls varje gång du hör låten.

Ylva Karlberg

Du kan kontakta Ylva på ylvakarlberg@gmail.com.