Foto: Klas Eskilson/520

Winhill/Losehill på Debaser Slussen

Norrland tycks vara på väg tillbaka musikmässigt. Det är känslan efter Winhill/Losehill på ett fullsmockat Debaser Slussen där det är påtagligt att det är lönehelg. Ett framträdande som sammanfattas bäst som en lugn känslostorm belyst av nattduksbordslampor och ackompanjerad av ett lagom barsorl i sann Stockholmsanda.

Kvällens mest ställda fråga är med största sannolikhet: Vilka är Winhill/Losehill? En kvintett från Umeå som utan att ha fått någon överdriven uppmärksamhet i den svenska bloggosfären släppte en dubbelplatta (!) som debut och därefter hyllades i bland annat Dagens Nyheter. Lugna, vemodstyngda melodier med en släng av den Västerbottniska naturens styrka utgör stommen i så väl albumet som en ovanligt välregisserad förbandsspelning.

Utan att ta i och utan att överdriva lyckas Jonas Svennem Lundberg få sin mjuka falsett och sitt försiktiga pianospel att gifta sig med de hjärtskärande fiolmelodier som vare sig man vill det eller inte fäster sig på själen. Utan att förmå att sätta fingret på det specifika som gör framträdandet till vad det är går det inte att undkomma att sorgsna texter och ackord i moll skapar en välmående publik.

Det solida låtmaterialet låter ungefär som väntat. Inte konstlat, men inte heller fantastiskt. Det är någonstans i mitten som helheten bäst placeras. Det är ett vuxet fredagsmys för de som ännu inte hunnit bilda familj men som inte längre vill dansa på Strand. Nu återstår bara frågan när Winhill/Losehill får ställa sig på Södra Teaterns största scen, där om någonstans har de alla förutsättningar för att placera sig i det övre facket.

Text: Rasmus Jerndal
Foto: Klas Eskilson