Hultsfred
Foto: Klas Eskilson/520

The Stone Roses på Green Stage

Ibland händer saker bara av sig själva, små som stora. När The Stone Roses annonserade sin återkomst för lite mer än ett halvår sedan gick undertecknad i taket. Sedan dess har jag ägnat en hel del tid och tankar åt att föreställa mig hur jag faktiskt skulle klara av att tackla det faktum att människor jag hyser en nästan religiös beundran för skulle stå på en scen framför mig en sommarkväll inte överdrivet långt bort. Igår skedde det. Trots vissa besvär med att synkronisera sång och musik går det inte att böja sig för att Ian, Remi, John och Mani antagligen är årets största musikhändelse i Sverige, dock inte nödvändigtvis den bästa.

För ungefär två dagar sedan avslutade bandet sin fjärde konsert efter återföreningen med att bråka och inte återvända till scenen efter att huvuddelen av konserten var avslutad. Det viskas och diskuteras oroligt kring detta på de första raderna framför Green Stage. Kanske var man tvungna att tänka om. Istället för att som tidigare inleda med ”I Wanna Be Adored” gör bandet entré till ”Love Spreads”. Det blir något trevande indie-blues under fem minuter.

Den känslomässiga urladdning som går att skapa med The Stone Roses musik får dock lov att vänta. Det sker istället när John Squire försiktigt plockar introslingan till ”I Wanna Be Adored”. Det är inte märkligt att det nästan råder en rituell stämning i det böljande publikhavet. Tårar fälls åt alla håll och kanter medan medelålders män sjunger om en ungdomlig strävan efter storslagenhet.

Nästkommande ”Made Of Stone” är desto sämre. En något förhastad Ian Brown märker inte att han själv hamnar i otakt med resten av bandet vilket får låtens andra halva att hacka ordentligt. Det är ingenting annat än slarv, vilket sker både de bästa som de sämsta, men det hade definitivt kunnat undvikas. Onekligen känns det inte fullt lika bra som tidigare efteråt. Squire räddar det delvis med ett gitarrsolo vars vibrationer sätter en hel del i gungning vid Hulingen.

Vidare upprätthåller bandet sin höga nivå. Man spelar inte ”Sally Cinnamon”, en midre besvikelse i sig. Men allting är förlåtet, allting är magiskt när Ian Brown förklarar att ”This Is the One”. För mig personligen gör det ont inombords av all den lycka jag känner när strömmarna av tårar vägrar att ta slut. Känslomässigt är detta någonting av det största man kan uppleva. När ackord skapar kedjereaktioner som fortsätter pulsera i vad som för stunden kan vara en evighet.

En kanske lite väl förlängd ”Fool’s Gold” låter ändå väldigt rätt. Tillsammans med avslutande ”She Bangs The Drums” och ”I Am The Resurrection” bevisar bandet varför de står där de står i kväll. Varför jag vill bege mig till Manchester och dela glädjen med fler. För när det är som bäst, är det kärlek som pumpar ur högtalarna. Någonting som åtminstone i år, kan köpas för pengar.

Text: Rasmus Jerndal
Foto: Klas Eskilson