Stockholm Music & Arts
Foto: Victor Lundmark/520

Stockholm Music & Arts – Dag 3

Kritikerrosade Anna von Hausswolff öppnar Stockholm Music & Arts sista dag med mörka och dramatiska toner. Det är i det storslagna och kraftfulla soundet som hon och bandet kommer allra mest till sin rätt. Långa dånande progressiva intron som då och då för tankarna till Spencer Krugs finska kompisar Siinai. Tyvärr är det som att ljudet blåser bort ibland. Hausswolffs lager-på-lager-konstruktioner till låtar är helt enkelt lite svåra att tygla på en stor utomhusscen. Men efter förutsättningarna gör hon det riktigt bra. Inslagen av vis-/folkpop hade dock gärna fått bytas ut mot ännu längre intron fyllda av pampig kyrkorgel. 

Jonna Lee och Claes Björklunds projekt iamamiwhoami är som skräddarsytt för Stockholm Music and Arts. Framträdandet har en fin balans mellan det man ser och hör. Det var dock en spelning som inte hade tur med vädret – mycket av det visuella försvann i dagsljuset. Det har varit ytterst få artister som tagit budskapet musik och konst och levererat. Men med en gigantisk svart rök-kub som Jonna Lee dansar runt, har iamamiwhoami alla sinnen till sin befogenhet, trots väder. Sedan lindar hon in sig i någon form av golvmopp i jätteformat, och denna elektrokonsert blir en sorts förförisk demonbesatt dansuppvisning. Jonna Lee förvandlas till elektromusikens fågelskrämma-drottning uppslukad av ett rökmoln. Det är förföriskt, högljutt, och en utmaning till de äldre festivalbesökarna.

Ett av festivalsommarens tyngsta namn, Björk, lockar till sig en publik bestående av allt från landets mest meriterade musikjournalister till Prins Carl Philip och Sofia. Den isländska världsstjärnan fick tidigare i år ställa in ett antal spelningar på grund av halsproblem men är nu tillbaka sedan en tid. Tillsammans med en stor flickkör framför hon låtar från senaste albumet Biophilia där rösten åker slalom mellan ojämna trumslag. Mest imponerar Björk i de partier där hon verkligen tar i och visar exakt hur mycket mänskliga stämband klarar av. Konserten håller hög klass, men bortsett från en dopad version av ”Crystalline” känns det som att det riktiga lyftet fattas. Den här gången får Stockholms nya festival nöja sig med en gigant som gör det som krävs. Varken mer eller mindre.

Text: Victor Lundmark och Filip Claesson