Foto: Theodor Wilson/520

Popterror på Debaser Slussen

Popterror är dina vänner. De är polarna som begav sig ut i natten för att få leva, när man själv inte riktigt vågade och som sedan återvände med välpolerade historier. Om historierna verkligen korresponderar med verkligheten får man aldrig veta. Det spelar inte heller någon roll. Istället lutar man sig tillbaka, ler och fascineras av vilken berättarglädje som sex norrländska män besitter.

Inledande 40 år är enkelt vacker pop som berättar om förflutna och framtida händelser. Jag har svårt att inte tänka på Tro och tvivel med en viss Håkan Hellström när Jocke Lindquist sjunger om hur allting en dag kommer att ha försvunnit. Det förringar dock inte alls den aura av närvaro som bandet bjuder på. Trots att inga besökare står närmre än tre meter från scenen känns det som om vem som helst skulle kunna krympa lokalen till storleken av en tändsticksask. Oavsett om man vill det eller inte kastas man mellan beskrivningar om underbetalda arbetsplatser och riksväg 45, så pass närvarande är bandet i kväll.

Popterror övertygar då musiken spelas, när det väl tystnar blir det dock sämre. Mellansnacket består inte av någonting egentligen. Som tur är hålls dessa korta, för både bandet och publikens bästa. Vad som dock är mycket bättre är den långsamma tonårshjärteskärande Riksväg 45. Ärlig uppgivenhet i form av ett antal verser.

Popterror lever upp till de förväntningar man kan ha på bandet med just det namnet. Det är enkelt, rakt och ärligt. Egenskaper som kanske inte alltid får överdrivet mycket uppmärksamhet i musikmedia. Å andra sidan är det inte överdrivet många som gör det som Popterror gör. Det känns befriande att gitarrpop än idag kan fylla Debaser Slussen på en fredag, inte heller 2012 blir endast ett elektroniskt segertåg.