Foto: Theodor Wilson/520

Makthaverskan på Knarrholmen

Knarrholmen är Göteborg, Makthaverskan är Göteborg. Bra upplägg, fina förutsättningar för en minnevärd spelning. Lite som ett trädgårdsparty hemma hos någon annan. Alla får komma, vänner, vänners vänner ja till och med kritiker. Några öl, lite instrument, bra stämning. Inte så mycket mer, inget konstlat och framför allt inget spex. Det är ungefär vad bandet bjuder på under femtiofem minuter. Det känns, okej.

Maja Milner hänger först lagom avslappnat över mikrofonen för att sedan explodera i ett av sina karakteristiska ångestrop. Det låter och känns rätt. Bandets musik har inget alls behov av att framföras med perfekta tongångar eller klinga korrekt. Ångesten lyser igenom och träffar rätt hos de på de första raderna. Det finns en underton av lycka i allting som görs på scen. Även om den kanske inte direkt korresponderar till musiken sammanstrålar den med festivalkänslan på ett sätt som sänder ut ett uns av välmående som får de flesta att le.

Know Love och German Boy är precis som de ska vara. Kraftfulla och hårdsmälta. Trots detta känns det inte överdrivet fantastiskt. Kanske beror det på att den lagom avslappnade känslan ibland övergår i ett lojt beteende. Det når aldrig riktigt hela vägen fram. Det är lite synd, då Makthaverskan i dag är det närmsta man kommer en känslostorm á la Broder Daniel i dagens Popsverige.

Bandet bjuder även på en del material från en kommande skiva. Bäst låter ”Stockholm” som presenteras med att huvudstaden kan dra åt helvete. När Makthaverskan blandar in synt, låter gitarrmelodierna vara betydande och samtidigt behåller allt som gör ont blir det riktigt bra. På det sättet avslutas det och det känns okej. Förhoppningarna om den riktiga känslosmällen är dock inte mättade. Det är kanske därför ”nästa gång” ekar i mitt huvud när bandet lämnar scenen.