Hultsfred
Foto: Victor Lundmark

M83 på Blue Stage

När min vän och kollega Victor Lundmark befann sig i Barcelona på Primavera Sound för lite mer än två veckor sedan fick han äntligen se sin hjälte Jeff Mangum. Trots all den kärlek Victor hyser för Neutral Milk Hotel-sångaren var svaret på frågan om vilken som var festivalens bästa spelning M83. Min förvåning då var stor, och min egen förvåning över hur M83 förmår att ta sitt indie-disco koncept ur dess låda och bygga en enorm kartong kring det är ännu större. När Anthony Gonzalez kliver ut på scen med sitt band går omvandlingen från en festival till en enorm klubblokal på tio röda.

Precis som på ”Hurry Up, We’re Dreaming” inleds festen med ”Intro (feat. Zola Jesus)”. Det sätts här en standard som man sedan inte får för sig att rucka på. Det går inte överdrivet fort, det är inte överdrivet högt men det är löjligt jävla tight. Det är nämligen inte bara Gonzalez som står för hela showen själv. När Jordan Lawlor (på bas, gitarr och klaviatur) shufflar medan han slår på en drumpad i ”Sitting” är cool-faktorn på scenen farligt hög.

Det är en på alla sätt ljuvlig känsla att bli överkörd av de långa synt-jamen i vilka stora mängder kraft döljer sig. I bakgrunden belyses detta av en ljusshow som utan problem kan stjäla din blick i timtal. Publiken svarar med jubel och kärlek som sträcker sig åt alla håll och kanter. Det är helt rätt att avsluta Hultsfredsfestivalen 2012 med detta.

Mitt när allting är som vackrast, när ”Midnight City” fått tusentals att skrika och M83 bränt av två magiska saxofonsolon tar det slut. Klockan är då endast 02:30. Sett till festivalens tidsrestriktioner hade bandet kunnat spela i en halvtimme till. Det hade inte suttit fel, men att inte nöja sig med det som bjuds på i natt vore samtidigt otacksamt. Därför är jag nästan endast lycklig när jag rör mig bort mot mitt tält. Även om jag trots allt saknade ”Wait.”

Text: Rasmus Jerndal
Foto: Victor Lundmark