Foto: Theodor Wilson/520

jj på Knarrholmen

Det är inte med några höga förväntningar jag ställer mig framför Stora scen för att betrakta den psykedeliska popduons spelning. Tidigare upplevelser (Läs Popaganda 2011) lämnade en bitter eftersmak av den graden att undertecknad inte för något ville uppleva det dåvarande spektaklet någonsin igen. Som tur är får de flesta en andra chans att visa vad de går för. jj bevisar att de kan om de bara fokuserar. Det känns trots allt bra när festivalens sista band har gått av.

Vackra gitarrmelodier, vars reverb får publiken att le, lever i symbios tillsammans med Elin Kastlander djupa röst. När bandet lägger fokus på musiken är framträdandet mycket imponerande. Det finns ett djup som sträcker sig en bra bit förbi texter om berusningsmedel för den som väljer att lyssna. Dessa stunder berör musiken nästan.

Tyvärr finns en tendens till att när stämningen väl byggts upp gör bandet mycket för att den ska blåsa ut med närmsta havsbris. Så även i kväll. Inför sista låten går Kastlander av scenen och Joakim Benon hänger av sig gitarren. Efter detta följer fyra minuter av inspelad musik till vilken Benon rör sig mycket intensivt, först på scenen och sedan i fotodiket nedanför. Det är oförståeligt på alla sätt och vis, det sänker konsertens medelbetyg drastiskt och den bittra eftersmaken som tidigare flytt sin kos är plötsligen tillbaka. jj håller på traditionerna att inte vara helt förståeliga, inte oväntat men lite synd.

  • Robin

    Själv tycker det var grymt att dom visa upp nya Nordpolen-låten !

  • Ulrika

    Hej!!

    Vad va den sista låten dom spelade?? Det va helt fantastisk!