Foto: Theodor Wilson/520

Jens Lekman på Knarrholmen

Innan vad som kanske är 2012:s vackraste konsert tar sin början talar Jens Lekman om att man gärna får spela in kvällens konsert, så länge den inte sprids på nätet. ”Det vore fint om den här stunden bara stannade mellan oss” är de sista orden han yttrar innan han slår an kvällens första ackord. Sällan tidigare har jag känt mig så benägen att lyda någon som står på scen som jag gjorde då.

Först ensam med en akustisk gitarr och sedan ackompanjerad av ett helt band står mannen med den änglalika rösten och berättar historier om Melbourne, kärlek, sorger och att jaga idoler. Den närvaro som han bjuder på är förutom inbjudande på ett sätt som få andra artister besitter knivskarp och fullständig. Vare sig det gäller melodislingor, samplingar eller samspelet med sitt band är varenda millimeter av framträdandet perfekt. Det finns inte en sekund då en ton missas, då stämningen tappas eller då publiken tappar fokus. Det är ett imponerande samspel mellan tvåtusen förväntansfulla och fem personer på scengolvet.

Tredje låt ut är förra årets mest perfekta pophistoria ”An Argument With Myself” den följs snabbt upp av ”Wating for Kirsten” som Lekman inleder med att passionerat och detaljerat berätta om hur han en julikväll försökte få tag på skådespelerskan Kirsten Dunst som någon dag tidigare berättat att hon uppskattade hans musik. Det finns en sådan mjuk ton av värme och medmänsklighet i varenda rörelse som sker på scenen. Dansanta steg skulle om de befann sig på rätt plats i världen kunna bekämpa krig medan Lekmans röst predikadar om att man ska ta hand om varandra.

Jens Lekman är denna kväll mer än musik. Han är fulländad, hemma och tårdrypande fantastisk. Samtidigt som extranumret klingar ut sänker sig solen bakom scenen och bjuder på en horisont lika vackert som musiken. Det här är perfektion i sitt yttersta esse, pop blir inte bättre än detta.