Foto: Theodor Wilson/520

Icona Pop på Knarrholmen

Det är alltid trevligt när band visar att de uppskattar att stå på scen. Icona Pop älskar det dem gör. Det lyser ur deras ansikten trots den mörkerlagda scenen. Danspop blir till dansmani och publikfrieri. ”I Love It” spelas som tredje låt och förståelsen mellan publik och artister är total. Sen dröjer det inte länge innan det är slut. Varför döda en fest man just påbörjat?

Duon må vara ung och knappt ha släppt mer än en EP men det har bevisligen ingen direkt koppling till scenrutin. Mellan att sjunga i stämmor, riva av ”Top Rated” och mixa fram sina låtar far Aino upp på kravallstaketet och tar emot de mest hängivna fansens tacksamhet. Imponerande och oväntat då detta sällan tillhör registret hos de flesta dansmusikers scenrörelser.

Halvtimmens största besvikelse är en dubstep-skadad variant av ”Manners”. Det finns mycket lite värde i att överarbeta musik som i studioversion kanske har nått sitt klimax. Det känns bara fel när de tidigare så välvalda refräng-melodierna byts ut mot ett tuggande basljud vars enda uppgift är att trigga händer till att röra sig i luften.

Ganska oväntat och plötsligt tar det slut. Det är synd när Icona Pop vid tillfället har publiken i trans och själva i en högform som heter duga. Vid närmare eftertanke har bandet inte överdrivet mycket mer att bjuda på i låtväg. Finslipas framträdande och live-mixar kan det bli riktigt bra. Men i kväll slutar det med bra.