Foto: Victor Lundmark/520

Future Islands på Debaser Slussen

Efter succéspelningen på årets Hultsfredsfestival vore det nu lätt att utbrista ”Future Islands gör det igen!”.  Faktum är dock att de förmodligen gör detta mest hela tiden. Så bra är Future Islands. Det finns utan tvekan band som har minst lika starkt låtmaterial, desto färre har vett nog att utnyttja det likt Baltimore-trion. Future Islands anno 2012 är en attraktion. Ibland undrar jag om det ens är på riktigt.

Det finns något i sångaren Samuel Herrings kroppspråk som gör att han omgärdas av samma behagliga mystik som Tupac-hologramet på Coachella. I de lugnare låtarna blir hans rörelser liksom flytande, som om de vore animerade. Blicken är omänskligt fokuserad. Den är riktad mot ingenting – och borrar hål i det. Precis när man tror att man kan kasta något rakt igenom honom kommer det explosiva beviset på att Sam inte är något hologram. En våldsam handflata i scengolvet, ett kraftigt slag i bröstet eller ett vibrerande vrål.

I nästa sekund sitter han ihopkrupen på marken och gråter. Inte på riktigt givetvis, men vid det här laget befinner sig merparten av Debaser Slussens slutsålda golv i en sådan trans att ingen egentligen märker någon skillnad.

Gerrit Welmers och William Cashion, de övriga bandmedlemmarna, imponerar också. Jämfört med spelningen i Hultsfred känns de tryggare och vågar ta ut svängarna mer. Det gör att överraskningsmomenten i trions framträdande blir flera och skapar en känsla av exklusivitet kring spelningen. En sak lyckas Future Islands hursomhelst inte överraska med – sin sanslösa klass.