Foto: Victor Lundmark/520

Den svenska björnstammen på Berns

Den svenska björnstammen, Berns 2012. Foto: Victor Lundmark/520

Den som undrar hur man i dagens karga musikbransch blir framgångsrik borde fråga Den svenska björnstammen. Östgötarna har nämligen hittat ett koncept de lever ut rakt och ärligt, utan att kompromissa märkbart. Poesi, vaggvisepop, dansbeats, slitna shorts och ett oändligt underhållningsvärde blir till en vacker blandning som träffar rätt hos både de som är på Berns i kväll för att söka känslomässiga kickar och de som bara vill dansa i högklackat.

För att göra allting simpelt, det finns en sak som bryter mönstret och sticker ut på ett negativt sätt under kvällen. Det är när bandet uppmanar publiken att köpa tröjor och skivor ute i foajén. Där gör den tyvärr ofta nödvändiga kommersialismen ett mindre uppskattat inhopp under tio sekunder av konsertens fyrtiofem minuter. Annars är det mesta rätt från första början. Ett utsålt Berns salonger belagt endast ett stenkast från Stureplans bestyrer välkomnar med öppna armar ett band som delvis är barfota på scen. Trots de stilmässiga skillnaderna av astronomiska mått delar bandet och publiken på de första tio raderna ett mycket starkt band. Björnstammen sjunger och publiken sjunger med, publiken jublar och Björnstammen jublar med.

”Mörkt kallt ljus” och ”Dansmusik” synkroniseras ihop till en snygg electrofierad inledning som får Berns publikhav att röra sig. Samtidigt sker det tiotusen saker samtidigt på scen. Det är svårt att fokusera blicken på någonting specifikt i det väldigt mysiga kaos som utspelar sig. Lite som ett ”hela havet stormar” för vuxna i klubbmiljö.

Den svenska björnstammens medlemmar byter instrument, plockar fram en flöjt, spelar munspel, lyfter en halv meter från marken i ett av sina karakteristiska hopp, sätter sig på scengolvet, sjunger stämsång och gör det helhjärtat. Innan man vet ordet av spelas ”Svalkar vinden” och de 1400 på plats sjunger med på riktigt för första gången. Det är roligt att ett band vars debut knappt varit ute i en månads tid lyckas sälja ut Berns på en lördag. Sen är de väl inga riktiga debutanter. Det är dock publiken i allra högsta grad. Det är lite tafatta applåder här och där, som om publiken inte vet hur eller när man bäst ger respons.

Men kvällen är fantastiskt underhållande. Den svenska björnstammen är inte Sveriges bästa musiker eller Sveriges bästa liveband. Men den kärlek de utstrålar till det de håller på med räcker mer än väl för att gå ut som segrare i natten efter detta. Frågan är hur kul det här kan bli på festivalspelningar, antagligen ofantligt.

”Vart jag mig i världen vänder” avslutar huvuddelen av konserten. Inte fullt lika episk som på skiva men ändå en melodisk käftsmäll som får väggarna att vibrera. Efter det spelas en avskalad nedtonad version av ”Allting kommer att bli bra” som i kväll är vacker ångest i fina salonger. Sedan är en liten del av början på en framgångsrik karriär slut, och framtiden ser onekligen ut att bli bra för Norrköpings nästa succéexport.

Text: Rasmus Jerndal
Foto: Victor Lundmark