Ett underhållande misslyckande

Chris Martin + band drar åt olika håll på den nya skivan med den udda titeln. Istället för att fokusera på den gitarr- och pianobaserade pop man tidigare spelat har man nu gjort plats för syntar och beats istället för trummor. Det övertygar inte 520:s recensent som mest undrar om inte bandet borde gå skilda vägar.

Mylo Xyloto iTunes Bengans

Coldplay, Betyg: 2, Bästa spår: Every Teardrop is a Waterfall och Don’t Let It Break Your Heart (nr 7 och nr 13)

Jag vet att ni är många där ute som antagligen redan fantiserat om att kyssa er kärlek till refrängen i Paradise och fälla en tår till det storslagna i Every Teardrop is a Waterfall. Utan att förringa er känsla och uppfattning vill jag bara ställa frågan, är de verkligen värda det?

Öppnande Hurts Like Heaven är en blandning av platt pop, R’n'B-doftande beats och ett malplacerat gitarrsolo och får mig mest att undra vad som fått dem att tappa den udd som tidigare har gjort deras musik till någonting speciellt. Det följs av hockeykörer à la Hovet och överarbetade, episka instrumentala partier som gör att Paradise får ett löjets skimmer av Twilight-soundtrack.

När man som megaband har förväntningar på sig som borde få de flesta musiker att gå in i väggen är det inte märkligt att man väljer att paketera sin musik i ett format som är anpassat för radio och hitlistor. Om de bara kunde erkänna detta skulle materialet i sig kännas mer äkta. Istället tackade de nej till att spela på Ullevi med förklaringen ”Vi är inget arenaband”. En fantastisk undehållande paradox.

Samtidigt blandar man indieballader som ”Us Against the World” med den tok-mainstreama ”Princess of China”. Den sistnämnda låter som en blandning av Pitbull, Van Halen och Rihanna. Bara det säger en hel del om vart bandet är på väg musikaliskt. Det saknas en röd tråd för att binda samman musiken från start till mål. Det kan vara effektfullt att få det att låta som att man har blandat tre helt skilda låtar in i en, men det kan också göra det omöjligt att lyssna på. Mylo Xyloto lutar mer åt alternativ två.

Det som räddar skivan från att bara vara skrattretande är Every Teardrop is a Waterfall, Major Minus och Don’t Let It Break Your Heart. Powerindie på ungefär fyra minuter som sätter sig både i hjärna och hjärta. Överlag kommer skivan dock inte ens i närheten av detta. Kanske vore det bäst att lägga av med värdigheten i behåll.