Oförhandlingsbart

Tre år senare är fransoserna Justice:s andra album här. Electroduon har satt ihop ett ljusare album än det vi hör tidigare, och besvikelsen är snabbt på sin plats för att lika snabbt försvinna. 520s recensent ger albumet en oförhandlingsbar femma — lägre betyg ska albumet inte ha, men inte heller ska det vara högre än så.

Audio, Video, Disco. Spotify Bengans

Justice, Betyg: 5, Bästa spår: On’n'On och Helix (nr 6 och nr 10)

Jag vet inte riktigt vad jag kan säga om Justice nya album. Normalt sett är detta något ganska dåligt, att man inte direkt vet vad man ska skriva. Det tyder på ett intetsägande album utan något att ta på, så att säga. Och tyvärr tror jag att detta fall inte är något speciellt. Den starkaste känslan jag får när jag lyssnar på det här albumet är en besvikelse som, på grund av hur mycket jag såg fram emot albumet, knappt vet några gränser.

De första spåren, de fram till det sjätte spåret On’n’On, försvinner på nolltid. Visst är det intressant med elgitarren över Justice:s ”vanliga” electrobeats, men det hela känns snarare lite mesigare än det man såg fram emot. Detta resonemang stödjs också av vad bandet sagt i flera intervjuer – det är ett album att lyssna på på dagen, det är ett album att köra bil till, det är ett album som är ljusare än debuten. Det är ett nytt Justice man möts av, trots att det bara är deras andra studioalbum, och borta är musiken som skapades av två klubbgudar.

Men så händer det något. Om det är i ren självbevarelsedrift för att man inte ska hoppa framför ett tåg då allt känns så menlöst, eller om det är för att albumet faktiskt börjar sjunka in i en, vet jag inte. Men halvvägs igenom New Lands under första lyssningen så börjar ens uppfattning och tycke om det man hör långsamt förändras. Morgan Phalens röst hypnotiserar, och när låten sedan tar slut och Helix tar över så står jag hemma och dansar. Albumet växer och växer för var gång man lyssnar på det, och låtarna som första gången passerade på någon sekund blir långa episka elektrolåtar med en ny klockren touch.

Riffen är dock fortfarande aningen för långa och invecklade, och i detta album hör vi inte längre det lite smutsiga och mörka som vi hörde i debuten. Och när man inte längre äter av kakan vars recept gjorde duon nästan gränslöst världsberömda så är det kanske inte så konstigt att man, trots att det är ett bra riktigt album, blir besviken.