Veronica Maggio på Gröna Lund

Veronica Maggio, Gröna Lund. Foto: Theodor Wilson/520

Vissa föds med guldsked i mun. Andra ser relativt propra ut och har förmågan att skapa toner av sin egen röst. Hela Sveriges konstant kommande Veronica är av det andra slaget. En på pappret stor talang med ett för året stort kommersiellt genombrott.

Till en början något nervöst drar hon omkring bland ett nio-mannaband dolt i mörker. Mer än någonting känns det opersonligt. En repertoar med låtar som i de bästa stunder håller hög klass hjälper föga när stora delar av publiken leker arga leken.

För lite mer än en vecka sedan gästade hon Daniel Adams-Rays spelning på samma scen. Undertecknad påstod indirekt då att dennes mellanprat var någonting av det sämsta Sverige tvingats uppleva när det gäller den förmågan. Veronica Maggio får dock Adams-Ray att framstå som okej när hon praktiserar sina kvalitéer inom samma ämne. Hennes första talade menig för kvällen är ”Grönan, shit, vilken grej att bara avsluta den här skiten”. Efter detta har hon satt en nivå som hon inte har någon ambition att lyfta. Det hade känts mycket mer logiskt om hon faktiskt hade varit 17 år.

Det finns trots alla klagomål ljusglimtar. Skimrande stunder som gör hypen och hysterin förståelig. ”Satan i Gatan”, ”Välkommen in” och ”Finns det en så finns det flera” är riktigt bra låtar framförda med taktfast känsla. Det räcker med att hälften av den femtontusen personer stora publiken ger gensvar. Om det hade skett på varje låt skulle kvällen kanske kunnat rubricerats som mer än bra.

Kvällens ljumna tillställning avslutas med ett riff som i en annans öron låter ytterst snarlikt en brygga signerad The Strokes. Då exploderar också Gröna Lund. Jag kommer är perfekt radiopop. En underhållande avslutning på en kväll som går till historien som en berg-och-dalbana med färre toppar än dalar.

Text: Rasmus Jerndal
Foto: Theodor Wilson

Låten Jag Kommer filmad av 520:

Redaktionen

Du kan kontakta Redaktionen på info@femtjugo.se.