Daniel Adams-Ray på Gröna Lund

Daniel Adams-Ray, Gröna Lund 2011, Foto: Victor Lundmark/520

Precis som sin före detta bandkamrat Oscar Linnros gör Daniel Adams-Ray sin sommarturnéavslutning på Gröna Lunds Stora scen på Djurgården i Stockholm. Med en debut mestadels bestående av glad, easy-minded-musik ackompanjerad av lyrik som berättar betydligt mörkare historier är det inte alls omöjligt att dra slutsatsen att Adams-Ray torde bete sig som majoriteten av svenska popsångare/popsångerskor. Det vill säga presenterar sitt studiomaterial på ett något pretentiöst vis med en twist för att publiken ska få upplevelsen av en maskinproduktion som genuin och unik. Det sker inte ikväll. Det finns artister, som på gott och ont, vägrar låta sig placeras i fack. När hypen kring ex-snooken tog fart i slutet av förra året ställde sig en stor grupp människor(skribent inräknad) och undrade vad detta skulle tillföra en redan ganska mätt popmarknad. Svaret som efter idag är relativt uppenbart är att om man vågar göra om sin ljudbild och förbättre sånginsatsen avsevärt till livespelningar, rappar om gamla meriter med Petter och Veronica Maggio samt gör en cover på sin egen låt ”Längst fram i taxin” har man någonting unikt att erbjuda även om det ikväll är aningen opolerat.

Iklädd grå kostym samt en t-shirt som ser ut som ett hopkok mellan någonting lagom hippt från Monki och en rosa träningströja äntrar sångaren en scen med hiskeligt fula scendekorer i skrikrosa plast runt femton minuter efter utsatt tid. Utan att haka upp mig för mycket på det nyss nämnda bör Adams-Ray skaffa både en ny stylist och scendekorer på ett helt annat tema. Utan musiken skulle det lika gärna kunnat vara Bolibompa som valt att livesända ett av sina program. Gör om, gör rätt. Däremot finns det mycket mindre att klaga på vad gäller öppnande Svart. Ödmjuk men sporrad spatserar han in på scen med målmedvetna kliv. Det blir inte sämre av att sånginsatsen i refrängen är mycket imponerande. Som en svensk pops Bruce Dickinson lyfter han sin röst jämfört mot studioversionen av låten, en förmåga få sångare besitter.

Efter en inledning som ger en regnhärjad publik lite varm pop att dansa till börjar plötsligt Adams-Ray mumla någonting om hemmaplan och nostalgi. Som en blixt från en ganska molnig himmel plockar han plötsligt fram Längst fram i taxin. Redan efter fem sekunder väldigt uppenbart att denna inte är lämpad för enmansrap. Känslan av att själva låten i sig vantrivs på Gröna Lund ligger nära till hands, även om bandet ser ut att tycka att det otroligt kul att om inte slakta åtminstone skada en av Snooks få ljusa stunder.

Under det andra extranumret, en cover på sin egen/Snooks Inga problem dyker både Veronica Maggio och Petter upp på scenen. Innan dess har Adam Tensta tidigare agerat gästspel. Det är lite oklart vad Adams-Ray vill ge för intryck av sig själv. Han pratar om att han gått från kicker till rappare till att stå och sjunga på Gröna Lund. Ikväll presenterar han en blandning de två sistnämnda. Att spänna över ett brett spektrum är inte negativt, men det sätt han gör det på ikväll kan finslipas.

Gryninigspyromanen är namnet på Daniel Adams-Ray bästa låt. Att den förlängs med ett lagom hippt dansant mellanspel till en sju minuters koloss får en redan eggad publik att brista ut i en känslokavalkad av stora mått med små mått mätt.

Som avslutning blir det en förlängd version av Gubben i lådan där sångaren försöker för mycket. Man behöver inte göra allting större än vad det är om det som redan existerar är bra. En något överdriven avslutning på ett år som för Daniel Adams-Ray inneburit en utveckling. Med tanke på hur han agerade i kväll kan fortsättningen dra åt vilket håll som helst. Förhoppningsvis kan han överaska ytterligare en gång.

Text: Rasmus Jerndal
Foto: Victor Lundmark

 

Redaktionen

Du kan kontakta Redaktionen på info@femtjugo.se.

  • Jana

    Cover på längst fram i taxin? Längst fram i taxin är ju Daniel och Oskars låt. Det är på sätt och vis ändå en aning förlåtet från min sida. Men, ”en cover på Petters inga problem”? Vafan, det är ju Snook (DANIEL och Oskar) som har gjort låten inga problem. Dock finns det en remix med Petter och Veronica som medverkande. Herregud, se till att göra lite research tills nästa gång.

    Scendekorerna och kläderna är bundet till Daniels klädmärke Lagom. Du har inte mycket sinne för konst och mode eller? Bara en liten vild gissning med tanke på hur du yttrade dig om scendekoren och kläderna.

    • http://femtjugo.se Rasmus Jerndal

      Mode och konst är precis som musik subjektivt. Din poäng om Inga Problem har du dock helt rätt i. Hade missat det totalt. Alltid trevligt med uppmärksamma läsare. Meningen med att jag skrev att han gjorde en cover på Snooks låt var att det just var en annan version av upphovsmannen själv. Försökte göra det uppenbart genom referensen till Oscar Linnros som tidigare bandkamrat i början av texten. Kanske var en aningen oklart. Bara för att man är företrädare för ett klädmärke innebär detta dock inte att det man bär är en universal sanning om vad som ser bra ut. Om du frågar mig såg det hela relativt löjligt ut när kavajen åkte av, vilket var väldigt synd eftersom att man tar musiken på fullaste allvar.

    • Ester

      Jag håller med Jana till fullo, och jag tycker även att kritiken var onödigt objektiv. Att ge sig på scendekoren och kläderna är enbart dumt och irrelevant.
      Daniel hade det fantastiskt roligt vilket syntes lång väg, och publiken också; han rörde oss till både tårar och dans.

      Dessutom presterade han bra i allmänhet. Det var en bra konsert helt enkelt – den hade allt. Kritiker borde röra sig mer i publikhavet och fånga de äkta känslorna.

      (Och linnet är SNYGGT.)