#II 14 — Långa låtar

Typiskt gammal skiva

Historien bakom treminuterslåtar är ganska tråkig egentligen. Det var vad som fick plats på skivorna när det begav sig. Tre minuter lång låt, sedan fick man vända sida på skivan och lyssna på tre andra minuter. Sen har det varit kvar, antagligen för att det är ett ganska lagom format att få in några verser och refrängen. I veckans lista har vi samlat några av de där låtarna som bryter mönstret, som går utanför dessa tre minuter. Öppna veckans lista med Spotify!

Metanoia – MGMT

Metanoia är ett fenomen som syftar till att ens psyke genom healing återuppbyggs efter ett mentalt sammanbrott… typ. I det här sammanhanget behöver vi endast fokusera på att det är en låt från den tid då MGMT fortfarande kunde spåra ur precis hur mycket som helst i sin ljudbild. I och med releasen av Congratulations känns det som att de fann något aningen mer konkret. Detta är inte enda gången amerikanarna provat på att göra en produktion som överstiger tio minuter. Ni känner säkert också till deras relativt uppmärksammade ”Siberian Breaks” från 2010.

Sun God – Cut Copy

Det är nästan elakt att placera Sun God efter MGMTs Metanoia som är en relativt lugn låt – åtminstone i de senare partierna. Sun God inleds nämligen med ett trummintro som åtminstone väckte mig ordentligt när jag lyssnade igenom veckans lista. Låten är hämtad från australiensarna Cut Copys senaste platta Zonoscope, som i 520s recension mer eller mindre hyllades.

Funky Squaredance – Phoenix

Ju längre bak i Phoenix diskografi man går, desto konstigare och mer utflippade blir låtarna. På tiden då United (som för övrigt är bandets debutalbum) gjordes hade experimenten knappt några gränser om man jämför med dagens Phoenix då det är ganska ren pop vi hör. Egentligen är det kanske fel av oss att låta den här låten vara med på veckans lista, eftersom den är egentligen är tre låtar i en. Men pfft. (Någonstans kring 2:40 börjar låten bli så underbart bra. Herre gud.)

The Shrine / An Argument – Fleet Foxes

Här har vi ytterligare ett tveksamt fall. Är The Shrine / An Argument en låt, eller är den två låtar som för konstens skull slagits ihop? Det vet vi inte, och frågan är om bandet själva kan ge ett tydligt svar på den frågan. Oavsett vad svaret på frågan är så är låten antagligen en av de som gav mig mest gåshud när jag såg dem på Hammersmith Apollo i London i våras, och detsamma gäller deras framträdande på Way Out West nu i år. Det här är tveklöst en av de låtarna då Fleet Foxes är som allra bäst.

‘Cross The Breeze – Sonic Youth

Jag vet inte riktigt vad jag kan säga om den här låten förutom att den är bra på det där Sonic Youth-iga sättet. Så jag kan berätta om hur min Daydream Nation-skiva ser ut. Den är vattenskadad. Nuff said.

Waters of Ain – Watain

De svenska black metal-mästarna fick förra året sitt stora genombrott.

Inte bara globalt inom genren, utan även kommersiellt i Sverige. Framförallt hos kritiker. De fick bland annat motaga det svenska branschpriset inom musik, en grammis för årets hårdrock. Denna drygt fjorton minuter långa låt är till låtstrukturen traditionell, men är ändå en nybliven klassiker inom den ambivalenta svartmetallen. Albumet Lawless Darkness från år 2010, där vi finner det närmare kvarts långa eposet är en depressionsinjektion utöver det vanliga. Inte bara för en person som är genren obekant, utan troligtvis även för en trogen black metal-fantast.

Marquee Moon – Television

New York-kvartetten Television släppte år 1977 sitt debutalbum Marquee Moon. Många musikkritiker anser idag att Marquee Moon är om inte tidernas bästa album, så åtminståne tidernas kanske bästa debutalbum. Titelspåret säger allt som Television vill utstråla, och lite till. Av låtens dryga tio minuter spelas under minst åtta av dom ett gitarrkomp av simplicitet som får AC/DCs musik att framstå som hårdsmält. Ljudet och mixningen på skivan är så genuint och kliniskt klingande som det överhuvudtaget kan bli utan att man ifrågasätter eventuell falsk- eller smörighet. Alla dessa komponenter tillsammans med ett genialiskt nyskapande där man verkligen kan drömma sig bort och undra om det ändå inte var bättre förr?

Kissing The Beehive – Wolf Parade

Att låta mig berätta vad som är bra med en Wolf Parade-låt är ungefär att jämställa med att man skulle låta en curlingförälder rada upp fördelarna med sitt extremt bortskämda och arroganta lilla barn. Dock behöver man inte vara värst vinklad för att uppskatta Wolf Parades 11-minutersmonster ”Kissing The Beehive” som avslutar gruppens andra album. Detta är ett hantverk som endast kan sättas ihop av riktigt begåvade musiker, en indierocksymfoni som på något sätt lyckas pågå i oändlighet utan att tappa fokus eller bli tjatig.

Banana Ripple – Junior Boys

Mera Kanada! Nog för att, i höst, Sverige-aktuella Junior Boys senaste album inte riktigt föll mig i smaken. Det fanns trots allt russin att plocka ur kakan (märkligt uttryckt med tanke på att folk i regel gillar kakor mer än vad de gillar russin). Banana Ripple har som singel logiskt nog begåvats med ett gulaktigt omslag och låten känns på något oklart vis som ett värdigt disco för vuxna hipsters. Mördande snygg produktion.

Oh Comely – Neutral Milk Hotel

Är ganska säker på att vi snart presenterat ungefär hälften av låtarna på In The Aeroplane Over The Sea utspritt över diverse listor här på 520. Tidernas bästa album passar föga överraskande in på flera olika teman. Denna gång är det över 8 minuter långa ”Oh Comely” som är rätt låt för jobbet. I stort sett kretsar den kring att Jeff Mangum sitter med en akustisk gitarr och är svårmodig, och i stort sett är det precis så lite som krävs för att skapa något alldeles enastående.

Redaktionen

Du kan kontakta Redaktionen på info@femtjugo.se.