MS DOCKVILLE — Dag 3.

MS DOCKVILLE -- Dag 3., Dockville 2011. Foto: Theodor Wilson/520

Det som tidigare varit en sorglig syn är på söndagens morgon ingenting annat än en tragedi med festivalmått mätt. Tre timmars skyfall på morgonkvisten får en större del av campingens besökare att packa ihop och dra sig hemåt. På något vis är det förståeligt, utan tillgång till torrt pressområde vet jag inte riktigt hur dagen skulle slutat.

Noah and the Whale var det första riktigt sevärda för dagen, tätt följt tidsmässigt av först Edward Sharpe and the Magnetic Zeroes och sedan The Pains of Being Pure at Heart. För att ha bokat akter som väldigt många festivaler skulle vara mycket stolta över att kunna ställa på sin scen är det bedrövligt lite folk på alla tre av spelningarna. Det är dock inte konstigt varför The Pains of Being Pure at Heart ses av bara några hundra hängivna. Leran framför scenen är som grundast tio centimeter djup och regnet tvingar bandet att retirera en decimeter bak på scenen för varje låt. I efterhand känns det ganska otroligt att spelningen gick att genomföra.

… And you will know us by the trail of dead stänger den största scenen och får mest speltid av alla band. Trots detta är det max två tusen personer som samlats för att se på amerikanerna. Lika bra det kanske, spelningen i sig var inte något vidare.

Som avslutning på konstdelen av festivalen eldades ett specialbyggt trähus upp. Något annorlunda, smått barbariskt men väldigt häftigt.

Missade också Crystal Fighters när jag satt och frös på pressområdet. Måste säga att det svider i efterhand.
Trots all lera och regn har det överlag varit en väldigt trevlig upplevelse. Svenska festivaler borde titta på hur Dockville gör. Det finns en hel del att lära om hur man sätter vettiga regler och bygger unika festivalområden. Tack och adjö Hamburg. Vi kanske ses nästa år.

Text: Rasmus Jerndal

Foto: Theodor Wilson