Fleet Foxes på Azalea

Fleet Foxes, Azalea, Way Out West 2011. Foto: Klas Eskilson/520

Fleet Foxes är inte det bandet som visar mest känslor när de spelar live. De går upp på scenen och gör sin grej. De ler lite då och då, men inte mer än nödvändigt. De tar det lugnt på scenen, Robin Pecknold dricker sitt te och säger att de är glada att vara där. Så mycket mer till mellansnack blir det sällan. Det verkar som att de låter musiken tala för sig själv, som att de ser till att det som gör ett Fleet Foxes-framträdande sevärt är musiken, och inte det där snacket som så många andra band lever på.

De som står på scenen är riktigt duktiga musiker allihopa, men den som imponerar mig mest är Morgan Henderson. Under spelningen får han fram toner från en kontrabas, en tvärflöjt, saxofon, gitarr och flera instrument utöver det. Han och resten av bandet övertygar en om precis vilken nivå de är på. Det blir så uppenbart att det man står och ser är ett framträdande i världsklass av musiker som – om du frågar mig – tillhör de absolut bästa i världen.

Fleet Foxes framträdande under festivalen är antagligen inte det som flest personer kommer komma ihåg. Det var inte så superimponerande som vissa av spelningarna är, det var ingen fantastisk show. Men däremot var det ett av de bättre framträdandena rent musikaliskt, vilket – om vad som borde vara sanningen ska fram – egentligen är det alla är här för.