#II 10 — Kändisar

Sven Otto Littorin

Kanske de säljer ut sig, skämmer ut sig eller till och med viker ut sig. Men det spelar ingen roll, vi älskar våra kändisar lika mycket ändå. Veckans lista har vi valt att tillägna kändisar, såväl fiktiva som äkta vara. De där personerna som blir allas gemensamma bekanta när det behövs ett ämne att pratat om i fikarummet på jobbet. Personerna som syns på TV, hörs i radio, styr vårt land. De som alla känner total frihet att ha en åsikt om. Här kommer helt enkelt ett gäng låtar om superhjältar, politiker, författare samt tonåringar som sysslar med hip-hop.  Öppna veckans lista med Spotify! →

Norgaard – The Vaccines

Justin Young skapar brittisk gladpop enligt konstens alla regler när han sjunger om den norska modellen Amanda Norgaard. Det är långt från britternas bästa låt, men samtidigt en trevlig påminnelse om hur spontant och enkelt livet kan vara ibland. I en intervju med NME  tidigare i år berättade Young att han förälskade sig i låtens huvudperson på en fest, men att kvällen blev ett misslyckande närNorgaard istället kysste hans vän. Mystiken och spännigen som brukar omge diverse musikerers kärlekshistorier dog till viss del när jag läste det. Oftast slutar det  med en en ensam lång väg hem för de flesta, för att citera Joakim ”Bilar 2″ Berg.

Elizabeth My Dear – The Stone Roses

I en 55 sekunder lång akustisk visa besjunger The Stone Roses Storbrittaniens drottning och den osämja som råder mellan parterna. ”I’ll not rest ’til she lost her throne” säger en hel del om vad Ian Brown med band har för åsikter när det gäller frågan monarki/republik. Idag har det gått ungefär 21 år sedan låten släpptes på The Stone Roses klassiska debutplatta och inte mycket har förändrats. Kanske skulle en comeback av tidigare nämnda göra republiken Storbritannien till en aktuallitet ytterliare en gång?  Vad vet jag, men om dom återförenades skulle bandets chanser att lyckas med sitt åtagande öka väsentligt. Det vågar jag trots allt säga.

Cape Cod Kwassa Kwassa – Vampire Weekend

Kanske, jag säker kanske, skulle Vampire Weekends ”Cape Cod Kwassa Kwassa” kunna bli historisk genom att som första låten någonsin genrebenämnas som ”svärmorsdröm”. Ett epitet man annars endast tilldelar mänskliga väsen så som Måns Zelmerlöw. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det beror på, men låten känns så oerhört artig. Vad viktigare är – ”Cape Cod Kwassa Kwassa” rymmer en kändis! Refrängen handlar nämligen om något som känns onaturligt för den brittiske musikern Peter Gabriel. Tillsammans med Hot Chip gjorde Peter Gabriel sedan en cover på denna låt och fick således sjunga en låt om sig själv. Snacka om meta-indie.

Spidey’s Curse – The Black Lips

Tack vare att Peter Parker är en fiktiv person är det faktiskt okej att skratta åt den briljanta texten i ”Spidey’s Curse”. Den handlar om hur mannen som döljer sig bakom Spindelmannens mask uppmanas att göra upp med en barndom fylld av sexuella övergrepp. Det har gjorts alldeles för få låtar om frilansfotografen som extraknäcker som superhjälte (eller om det är tvärtom), så det känns bra att ett gäng garagerockare från underbara Atlanta äntligen tar på sig uppgiften.

Kurt Vonnegut – Born Ruffians

Born Ruffians har här döpt en låt efter en författare vars verk ofta har namn som skulle passa perfekt på indierock-album. Eller vad sägs om den fascinerade ”Slaughterhouse-Five” eller novellsamlingen ”Welcome To The Monkey House”? En låt vars stora behållning är det fantastiska men spattiga introt som kastas upp i ansiktet på oss innan någon ens hinner säga ”Spotifylista”.

Casper The Friendly Ghost – Daniel Johnston

Daniel Johnston fick en gång för sig att han var det tecknade spöket Casper. Detta höll på att kosta både honom och hans pappa livet då de i det läget befann sig i ett litet flygplan på väg från SXSW-festivalen 1990. Casper är alltså ytterligare en av de fiktiva kändisar som tar plats på veckans lista.

Littorin – Boris & The Jeltsins

Visserligen är den före detta politikern Sven-Otto Littorin inte längre att betrakta som en så kallad offentlig person. Men kändis är han helt klart. I låten ”Littorin” skyller Boris & The Jeltsins sina tillkortakommanden på arbetsmarknaden på den före detta arbetsmarknadsministern. Sven-Otto som sedermera blev nationens mest skandalomsusade man efter att Aftonbladet visat ett flertal bevis på att han skulle ha köpt sex, något som än idag inte blivit utrett.

Jessica – Adam Green

World Unite! Lucifer Youth Foundation är inte bara årets bästa bandnamn, det är kanske rentav årets bästa band. Andres Lokko drog paralleller mellan gruppens sound och ljudet som uppstår när Fantastic Mr. Fox äter lunch. Det är en briljant referens som förmodligen inte alls är så ironisk som den kan verka vid första anblick. Lyssnar man på bandet från Manchester är det faktiskt rätt roligt att dra den parallellen själv. Det stämmer så bra men låter så vackert.

Sandwitches (Feat Hodgy Beats) – Tyler, the Creator

Kollektivet Odd Future Wolf Gang Kill Them All  bestående av ett stort antal lyrikmässigt obskyra tonåringar led under året en större förlust när en av gruppens yngsta medlemmar Earl Sweatshirt blev tvångsförflyttad av sin mamma till en skola på Samoa. Detta på grund av att mamman inte uppskattade att Earl turnerade och var med i gruppen. Från och med detta har OFWGKTA drivit en kampanj under namnet ”Free Earl” som helt enkelt går ut på att 17-åriga Earl ska plockas hem till USA. I Sandwitches smyger gruppens ledare Tyler, the Creator in den inte överdrivet sofistikerade textraden ”Free Earl, that’s the fucking shit and if you disagree suck a couple of pimpled covered dicks”. Med tanke på att OFWGKTA idag gör musik och konserter som i min mening är helt briljanta ska det bli väldigt intressant vilken nivå det kan tas till när Earl blir myndig och med största sannolikhet återvänder till gruppen.

Starry Stairs – Okkervil River

”They ask for blood, what do you think this woman’s made of?”, frågar sig Okkervil Rivers sångare Will Sheff. Kvinnan han sjunger om är porrstjärnan Savannah som tog sitt liv endast 23 år gammal. I intervjuer har Sheff sagt att det är hans försök att hylla en person som förmodligen inte haft det särskilt lätt i livet, och det finns väl något fint i det.

Redaktionen

Du kan kontakta Redaktionen på info@femtjugo.se.