#II 8 — Nittileaks

Nittiotalet var en epok som kanske mest koms ihåg för små- och storskämmiga inslag såsom Spice Girls och Backstreet Boys. I denna lista skall vi försöka rädda denna epoks rykte. Öppna veckans lista med Spotify! →

Disco 2000 – Pulp

90-talsikonerna Pulp släppte 1995 en helt fantastisk uppväxtskildring  vars röda tråd går ut på att återförenas det magiska året 2000 och se om allt det där speciella fortfarande finns kvar mellan låtens huvudpersoner. Utöver en refräng vars melodi sätter sig på hjärnan omgående innefattar låten också de obligatoriska stönande orden som har en förmåga att dyka upp lite här och där i Pulps låtar.

Two-Headed Boy — Neutral Milk Hotel

1998 var det fotbolls-VM i Frankrike och Zinedine Zidane fick sitt slutliga genombrott som en av de största genom tiderna i sin gren. Sverige, som fortfarande levde på ruset från succésommaren -94, lyckades inte ens kvalificera sig till detta mästerskap. 1998 gavs också ett av tidernas allra bästa album ut (åtminstone ett av de bästa albumen inom de mer alternativa och smala genrerna). Det fick namnet ”In The Aeroplane Over The Sea” och har vid ett flertal tillfällen nämnts i just detta sammanhang – listan. Upphovsmännen Neutral Milk Hotel lyckades sätta samman ett näst intill perfekt album med dramaturgiskt enastående lyrik och folkrockiga melodier. Låten ”Two-Headed Boy” är ett mästerverk precis som albumets övriga 10 låtar. Lyssna så kommer du förstå.

Velouria – Pixies

1990 var det inte många år kvar av Pixies karriär… ja, på den tiden visste ju ingen att de på ålderns höst skulle återförenas, börja turnera som galningar och till och med antyda att det rentav kan bli ett nytt album drygt tjugo år senare. Hursomhelst, 1990 släpptes albumet Bossanova och som en följd av detta också singeln ”Velouria”, en mystisk och storslagen historia där Frank Black väser lika otäckt men musikaliskt som alltid.

Kinky Afro — Happy Mondays

Ett band som verkade I skarven mellan 80- och 90-talet. Det var dock under det senare årtiondets första staplande steg som bandet cementerade sin ställning som föregångare på den brittiska alternativa scenen. Musiken kan beskrivas som gitarrbaserad indiepop med starka kopplingar till acid house och andra dansgenrer, liksom funk och soul. Vidare är Happy Mondays bandet som lyckades sänkta det legendariska skivbolaget Factory Records (något som skildras i filmen 24 Hour Party People). Vad gäller ”Kinky Afro” rekommenderas att ni även tar en tid på videon, vilken är en god studie i klassisk chav-kultur samt ger en bild av bandets något problematiska förhållande till droger.

Hey Princess — Popsicle

Med sin stabila och precis lagom släpiga ljudbild var Popsicle ett av de bättre banden sprungna ur Killinggängets favoritgenre. Det svenska indiepopen var annars ganska tyngd av ett mindervärdeskomplex inför brittpopens giganter, vilket ledde till att Jakob Hellman stal uppmärksamheten. Hey Princess är en av bandets större hits, och det fantastiska – tillika smutsiga och melankoliska – gitarrsolot i låtens sista skälvande minut är enbart det värt att lyssnas noga på.

Happy People Never Fantazise – Broder Daniel

Jag är tyvärr för ung för att ha fått möjligheten att uppleva Broder Daniels tid på den svenska musikscenen när den verkligen skedde. En del litteratur och film har dock fått agera substitut med den äran. Det är svårt att inte beröras på ett eller annat sätt av det som skedde i ett litet göteborgskt kompisgäng som bestämde sig för att låta som inga andra någon gång under tidigt 90-tal och fram till och med den episka avslutningskonserten som så fint porträtterats i filmen Broder Daniel Forever. Från albumet med ungefär samma namn kommer ”Happy People Never Fantazise”, en svävande ångestfylld dröm som ändå, med Broder Daniel-mått mätt, tycks belysa någon form av hopp.

Life in Vain – Daniel Johnston

Manodepressive Daniel Johnston skriver låtar som gör ont (inte minst “Hate Song” som gör lite mer ont än alla andra). En sargad man som hittar sitt livs mening i musiken, och det är lika utopiskt underbart oavsett om det gäller hans tidiga brusiga inspelningar från 80-talet eller de senare mer påkostade verken från 90-talet fram till nutid. När Johnston avslutar vackra ”Life in Vain” med två darrande ”Good Bye!” är inte ett öga torrt. Värt att notera är att det gjorts en dokumentärfilm om denne man, den heter ”The Devil and Daniel Johnston”.

Daftendirekt – Daft Punk

Det allra första man hörde när man för allra första gången hörde något från en Daft Punk-fullängdare var antagligen denna låt. Vid en första lyssning kan texten verka aningen enformig, men den visade ändå lite vad som skulle komma senare. Låtar som Around The World är ännu några av världens mest uppskattade elektroniska låtar.

Can I Kick It? – A Tribe Called Quest

Med ett intro som gör de flesta knäsvaga och ett beat som det i princip är omöjligt att sitta till levererar A Tribe Called Quest en av hip-hop-världens största bravader.Can I Kick It? kanske inte är världens största låt, men den är definitivt en av de bästa.

The Next Movement – The Roots

Jag kan nog fortsätta att hylla nittiotals-hip-hopen i all evighet. Det finns liksom inte mycket som kan toppa det. Visst är Kanye Wests nya platta fin, och visst är Tyler, The Creators Yonkers ruskigt bra, men inte mycket toppar rap och rim som man aldrig hört förut över beats som man heller aldrig hört tidigare. Numera känns det som att man redan hört det allra mesta inom genren.

Redaktionen

Du kan kontakta Redaktionen på info@femtjugo.se.