”Det här är Reine Fiske, ge honom applåder då!”- Knarrholmen Del II

Anna Järvinen, Knarrholmen 2011, Foto: Victor Lundmark/520

Den andra dagen på Knarrholmen förflyter inledningsvis i ett ganska stillsamt tempo. Ett av festivalens problem är öns storlek i relation till antalet besökare samt fördelningen av scener. Vi på 520 uppskattar antalet besökare till mellan 400 och 500. Denna mängd äts mer eller mindre upp av öns ytor, i synnerhet eftersom scenerna ligger på olika delar av ön, vilket även camping och stugby gör. Kanske hade det varit bättre att förlägga lilla scenen på motsatt sida av den äng varpå stora scenen ligger. Detta hade förmodligen skapat en mer naturlig samlingsplats för festivalens besökare, som nu sprids över hela ön.

Stämningen är i vilket fall avslappnad och solen skiner när vi intervjuar Henning Fürst vid färjebryggen på morgonen. Resten av dagar dåsar vi på ängen vid Stora scen, som under stora delar av dagen är helt öde bortsett ifrån ett par livströtta funktionärer i ett dryckestält.

Henning Fürst, Foto: Victor Lundmark/520

Den första spelning som vi tar oss an blir Palpitations på Stora scen runt femsnåret. Efter att ha lyssnat en hel del på den självbetitlade debuten, och blivit lite kär i Maria Vejdes rökiga stämma är i alla fall mina förväntningar på topp. Tyvärr tycks Palpitation sakna livekvalitéer och stämningen uteblir. Det låter mest som på skivan trots att denna något melankoliska tweepop borde klara av att lekas lite med. Kanske nås en litet klimax mot slutet, men bara kanske.

Efteråt följer Anna Järvinen. Henne har jag redan från början svårt med. För mycket svårmodigt gestikulerande och förställd röst utan självdistans för att det ska vara drägligt. ’Det här är Reine Fiske, ge honom applåder då!’ kräver hon barskt och tvingar några minuter senare publiken att resa sig upp och pressa sig mot kravallstaketet när de egentligen vill sitta och ha trevligt i gräset. Att Dungen kompar är givetvis till det bättre, och Järvinen kämpar på med ”Äppelöga” och ”Lilla Anna”, men någon feeling får jag aldrig.

Maten håller genomgående hög kvalitet, och det känns helt okey att byta in ett rosa åttiokronorsplektrum mot en trevlig marockansk köttgryta. Vill man nå ännu högre kulinariska höjder – samt ställa sig utanför det annars totalitära plektrumsystemet – finns även Love Laos excellenta grillhäng uppe vid Dansbanan. Denna plats är så exklusiv att den inte ens existerar på festivalkartan och erbjuder bättre fyllekäk än någon plats i Stockholm som jag kan komma på.

Marit Bergman, Knarrholmen 2011, Foto: Victor Lundmark/520

När Marit Bergman kliver upp på scen klockan 21.17 har 520 sovit bort The Naima Train. En spelning som dock erhöll många applåder och som vi kanske gjorde dumt i att missa. Sådant är dock livet, och eftersom Katakombs André Laos berättat att Maria Nyström (kvinnan bakom Naima Train) själv utsett 2011 till Naima Trains år – tydligen så till den grad att hon sagt upp alla sina bekantskaper och enbart kuskar runt mellan spelningarna – får vi helt enkelt ta henne på orden. Men åter till Marit, som genomför spelningen med sin egen, plus ytterligare två ackompanjerade akustiska gitarrer som enda instrument på scen. Hon är den kanske mest erfarna artisten på Knarrholmen och låtarna är vackra och somriga, även om just den akustiska touchen kanske inte passar bäst på festival. Bergmans mysiga mellansnack, tillsammans med de många välkomponerade hitsen, charmar dock publiken och hon lyckas få igång festivalens enda allsång, till sin hit ”I Will Always Be Your Soldier”.

Efter detta inträder natten. Och med ambitionen att ta en titt på dansbanan rör vi oss djupare in i skogen. Lite senare möter vi också André (Laos) som ska gå upp med DJ-setet Rebel Rebel om någon timme. Det blir lite förfest i en av Katakombs stugor innan det bär av mot dansbanan igen, och en lång natt av dans och festligheter.

André Laos, Foto: Victor Lundmark/520

Text: Victor Schultz
Foto: Victor Lundmark

Redaktionen

Du kan kontakta Redaktionen på info@femtjugo.se.