Dungen på Gröna Lund

Dungen, Gröna Lund 2011, Foto: Victor Lundmark/520

Vanligtvis när man går på konsert i indie/alternative-Stockholm är det mesta relativt förutsägbart. I kväll är det dock, annorlunda. Dungen låter sig inte bindas till någon särskild genre, varken musikaliskt eller som live-akt. För första gången på länge ställer sig ett band på scen som verkligen lägger fokus på musiken och inte showen. Det är befriande i en tid som fortfarande präglas av enorma arenakonserter samt frontmän som inte kommer över rockklyschor att få finna ett lugn genom Gustav Ejstes musikaliska öppenhet.

Trots att det är måndag och att varken media eller arrangörer har gjort någon särskilt stor sak av kvällens konsert drar Dungen nästan lika mycket folk som hypade Familjen gjorde en vecka tidigare. Bohemer blandas med smala indiepojkar som tillsammans mjuknar när Ejstes plockar fram tvärflöjten för att försvinna in i ett tio minuter långt jam. Visst finns hippievibbarna där, men Dungen är mycket välorganiserade live. Det märks att bandet har lagt ned mycket tanke och kärlek i det som framförs, främst genom den väldisponerade ljudbilden. Många stora artister har här mycket kvar att lära och Dungen borde lyftas fram som ett praktexempel.

Ytterligare ett bevis på Dungens kvalitet är deras förmåga att återskapa ett sound som skapats i en studio på scen. ”Panda”, ”Festival” och ”Du är för fin för mig” låter precis som man förväntat sig att dem skulle göra, trots att bandet är mer än villiga att improvisera.

Det som dock blir alltför uppenbart halvvägs in i spelningen är att Gröna Lunds Lilla Scen inte lämpar sig för Dungens musik. Om scenen varit större och lokalen mörkare hade kvällen kunnat bli sent bortglömd. Men kvällssolen skiner in i min ögonvrå och påminner mig om att så inte är fallet. Även med detta i åtanke ler jag, för det var länge sedan någonting lät lika bra som Dungen gör i kväll.

Text: Rasmus Jerndal
Foto: Victor Lundmark