En stilstudie i hur en uppföljare ska göras

Klas Eskilson är i hans recension av Fleet Foxes andra fullängdsalbum Helplessness Blues smått lyrisk över vad Seattle-bandet lyckas åstakomma.

Helplessness Blues Spotify Bengans NPR

Fleet Foxes, Betyg: 5, Bästa spår: Blue Spotted Tail och Grown Ocean (nr 11 och 12)

Det tog ett tag innan jag insåg vad jag faktiskt tycker om det här albumet. Det var inte kärlek från och med första ögonblicket, men allteftersom tiden gick, och jag hann lyssna på albumet ett antal gånger var jag fast. Det var som om jag helt plötsligt var vid ett svart hål och inte hade något att säga till om. På samma sätt var det för mig med våra folkgudars debutplatta. Det krävdes några lyssningar, men sen dög inget annat.

I Fleet Foxes uppföljare möts man av ungefär samma sak man möttes av i debuten. Det är inga superlånga jättehäftiga gitarrsolon, det är ingen som wailar i en kvart, det är inget sådant alls. Det är ganska nedtonat och så där lagom så att bandet kan anses vara unika med den musiken de gör. Det finns såklart andra folkband, men inget av dem lyckas med det sound som Fleet Foxes gör. Deras nedtonade musik skapar en känsla av motsatsen, en känsla av något stort.

I denna platta visar bandet också att de vågat provat på lite nytt – vilket man kan förstå. Skivan är efterlängtad av folk över hela världen, och således har de kanske vågat prova på något lite nytt. Missförstå mig inte nu, bandet låter som de gör, men med låtar som The Plains / Bitter Dancer visar bandet att de inte bara gör musik att sitta hemma och lugnt lyssna på. Låten är något av det mest disharmoniska som jag hört på länge, och den första minuten stegrar och stegrar tills det nästan blir olidligt. Sen tar antagligen Bitter Dancer-delen av låten över, och man känner sig på nytt hemma igen.

Skivan avslutas med två briljanta låtar. Dels med Blue Spotted Tail där Robin Pecknolds röst får ta en stor plats, men också med Grown Ocean som vi fick höra innan albumet släpptes. De två låtarna skapar en mycketvillhamer-känsla, med den lugna Blue Spotted Tail som låter dig lugna ner dig och Grown Ocean som är så mycket Fleet Foxes det kan bli! Albumet avslutas sedan med ett a cappella-stycke i Grown Ocean, och det bästa av två Fleet Foxes-världar kombineras då till en. Betyget blir en tokstarkt femma, och egentligen finns det väl ingen anledning varför albumet inte skulle få toppbetyget. Det är helt enkelt en sån dag bara.