Miike Snow på Münchenbryggeriet

Miike Snow, Münchenbryggeriet 2011, Foto: Victor Lundmark/520

Det märks att Miike Snow lyckats med att krossa de slutna rummen och nå ut till en bredare publik. På Munchenbryggeriet flankeras de folkligt korta skinnjackorna av platinablonderat hår och mobilkameror. X-cidern klunkas girigt.

Lokalen är fylld av ungdomlig förväntan – ironilösa tändare höjs under JJ:s stapplande inledning och målbrottsbrustna mansvrål ekar då och då över dansgolvet. Med tanke på att Miike Snow kliver upp på scenen närmare två timmar efter ursprungstiden kanske det behövs; ynglingarna tappar inte modet i första taget, och jublar förväntansfullt varje gång bakgrundsmusiken tystnar och möjligheten att bandet äntligen ska kliva upp blottas.

När så huvudattraktionen slutligen äntrar skådeplatsen eldas raskt ett kontrollerat, men på något sätt ändå skenande, tåg igång. Ett tåg vars bränsle består av en mängd elektroniska instrument samt en otrolig gracil ambition. De vita maskerna glänser numera av borstat stål och även instrumenten har förärats dekorativa och stilrena metallhöljen.

Miike Snow är ett band som verkar i avundsvärd symbios. Enhetligt leker man med låtarna och skapar en ren och mycket vacker ljudbild, ömsom pulserande ömsom svävande. Den stilrena och skimrande musiken är komplex i sin enkelhet, något som kräver stor färdighet för att lyckas med. Vidare backar man varken för det storslagna eller småskaliga – episka kompositioner som nästan kan liknas vid Pink Floyds stora arrangemang under Gilmour-åren på 80-talets slut, blandas med småskaliga xylofonstycken.

Spelningen är en av mina bättre konsertupplevelser någonsin, och resultatet av ett band som vägrar sänka ambitionerna och någonsin bli grådaskig slentrian.

Text: Victor Schultz
Foto: Victor Lundmark

 

Redaktionen

Du kan kontakta Redaktionen på info@femtjugo.se.