#28 — Kisum

Ännu en gång rullar en av våra listor ut, och denna gång som så många andra gånger förr är temat blandat. Vad namnet på veckans lista kommer ifrån kan du säker själv lista ut! Öppna veckans lista med Spotify!

Ain’t It a Shame — Nobunny spotify

Spontant känns det som att en livespelning med Nobunny skulle få mig att frukta för mitt liv. Hittade nämligen ett Youtube-klipp inspelat med halvtaskig kvalitet i någon mörk och ingrodd källarlokal där borta i landet där skådespelare kan bli världsledande politiker. På scenen studsar en ganska märklig man omkring. Han har ovårdad skäggstubb, ölmage, en smutsig T-shirt samt ett par väldigt ocharmiga kortkalsonger. Större delen av ansiktet är täckt av en skräckinjagande kaninmask och det ligger en dimma av berusning över hela situationen. Men om det nu är så fruktansvärt obehagligt, varför skriver jag då ens om det? Dels för att bearbeta detta trauma, men också för att Nobunny (eller Justin Champlin som mannen bakom masken egentligen heter) framför en alldeles säregen variant av 60-talsvibrerande Lo-Fi-rock som aldrig blir så tydlig som i ”Ain’t It a Shame”.

Phone — Magic Kids spotify

Bandet från Memphis har en sångare som är så lång att han knappt kunde rymmas mellan scenens golv och husets tak under den intima spelningen på Landet utanför Stockholm. Så sant som Samordnaren beskrev det inledde begåvade Magic Kids denna spelning med ”Phone”. Och för att citera min egen recension av gruppens debutalbum: ”Redan under inledande ’Phone’ börjar jag ana stordåd(…)”. Denna låt är inte bara inledningen på en skiva och en spelning. Den är, förhoppningsvis, också inledningen på en guldkantad karriär. Efter att ha sett de magiska barnen live förstår jag vilket lagarbete deras musikskapande är. Den tolvsträngade gitarren ska samsas om uppmärksamheten med bland annat en fiol och det krävs något speciellt för att ljudbilden inte ska haverera och mynna ut i något överdrivet och vulgärt. Magic Kids tycks dock aldrig ens vara i närheten av att passera den gränsen och sansade ”Phone” är som sagt starten på något vi kan få höra väldigt mycket mer av framöver.

I Wanna Kill — Crocodiles spotify

Låtar med sång som är brusig och en aning i bakgrunden i förhållande till musiken framkallar en retrokänsla av gammal andrahandssorterad radio. Detta kan väcka känslor även hos oss som egentligen blivit tonåringar under webbradions tidsålder och är vana vid ljudkulisser värdiga ett hemmabiosystem. Crocodiles får mig, med hjälp av sin genombrottsdoftande ”I Wanna Kill”, att vilja leta upp föräldrarnas neonlysande 80-talsoutfits, dyka ner till svartklubben i källaren och vackert leva i ovisshet om att det inom några år ska komma både CD-skivor och iPods för att ersätta de vinyler jag DJ:ar med. När jag sedan vaknar ur drömmen och gnuggar mig i ögonen är det bara att konstatera: 2010 har återigen levererat en högintressant debutgrupp.

Jag Hoppar & Trampar på Ditt Hjärta — Little Marbles itunes klicktrack

De två tjejerna från norrköping ger ett intryck av att alltid vara glada, aldrig vara allvarliga. Men egentligen spelar just det ingen roll. De säger själva att de gör musik för att det är roligt, att de aldrig repar utan att de bara gör det som de tycker är skoj. Tjejerna började som gatumusikanter, just för att det var roligt. Nu har deras första platta släppts – ”vi accepterar mitt kaos” – och den är genialisk. det enda egentligt dåliga med dem: de finns inte på spotify.

Sad Song — Au Revoir Simone spotify

De tre tjejerna från Brooklyn har alltid klänning på sig. Ler alltid pillemariskt. Och de har döpt sig efter en replik i en film, vilket är ganska fint. Jag såg dem själv 2007 på emmabodafestivalen och fastnade. Mitt i den mörka skogen, på den lilla scenen, stod de. Iförda puffiga klänningar, converseskor och med en varsin synth framför sig. det pirrade i hela min mage, jag insåg att det här skulle bli någonting stort. och det blev det, sedan dess har vi vandrat hand i hand. Nyligen släpptes en skiva med remixar av låtarna på ”Still night, still light”. Den tilltalade mig inte. Däremot den här låten (med tillhörande musikvideo!) från plattan med namnet ”The Bird of Music” är det finaste de har gjort.

Back to Nature — Fad Gadget spotify

En galjonsfigur för electro likväl som industribaserad musik, den första artisten att få kontrakt med legendariska Mute Records. Frank Tovey, alias Fad Gadget, är i mångt och mycket en bortglömd legend med sin säregna röst och mörka men dansanta musik. Back to Nature var en av två singlar som släpptes innan debutalbumet Fireside Favourites. De instrumentala inslagen finns där, liksom den hårda synthen och de body-influerande beatsen.

Gatan fram — Håkan Hellström/Plura spotify

Från början en habil Eldkvarnlåt från det klassiska Pojkar, Pojkar, Pojkar albumet. 2005 dök den upp på Håkan Hellströms uppsamlingsplatta Nåt gammalt, Nått nytt, nått lånat, nåt blått. Nu i form av en fenomenal liveduett mellan Håkan och Plura. Inspelningen inleds med ett par rader a’capella av Håkan innan han med order ”Plura Johnsson, vart bor du nu för tiden?” drar i denna lufsiga legend; en man vars röst bara blivit bättre igenom åren. Det är ömsom vackert och ensamt ömsom drivigt och tjockt.

I’ll Keep It With Mine — Nico spotify

Mitt tycke för denna låt grundar sig i en present som min storasyster fick i 18-årspresent för några år sen! Hon fick en skiva med en massa bra musik på av vår kusin. På den skivan finns en enormt bra remix-skiva vid namn ”Tambourine Dream” som mer eller mindre konstant spelas ur mina högtalare. Musiken är bra att hänga till, att laga mat till, att plugga till och att skriva veckans lista till! Denna låt på den skivan är tveklöst en av de bästa, precis som detta original tveklöst är ett av Nicos bästa.

DOOM. Foto: Matt Cheetham. Klicka på bilden för att se fler!

Rapp Snitch Knishes — MF DOOM feat Mr. Fantastik spotify

När en god vän till mig utbrast att MF DOOM eller DOOM eller vad han nu vill kallas skulle komma till Strand väcktes en smått besatthet för denna platta vid namn ”MM… FOOD”. Skivans texter är… konstiga. De handlar om hur denna DOOM ska ta över världen, hur han ska hindras samt mat. Eh… ja.

5:e försöket — Markus Krunegård spotify

När Markus Krunegård släppte sina andra soloskivor blev jag först besviken. Med en så otroligt stark debut som ”Markusevangeliet” var så var det lätt att förvänta sig lite för mycket av ”Lev Som En Gris och Dö Som En Hund” och ”Prinsen av Peking”, vilket var precis det jag gjorde. Jag hade förväntat mig som var minst lika bra som solodebuten, och jag tyckte på något sätt att kvantiteten ersatte kvaliteten. Men nu, ganska precis ett år efter att de släpptes, har jag inget ont att säga om dem. De är smått fantastiska, precis som ”Markusevangeliet”.