Crocodiles – ”Crimes of Passion”

Snart Sverige-aktuella Crocodiles är tillbaka med sitt fjärde album. Bakom de distade gitarrerna är det melodierna som sticker ut.

Crimes of Passion - Crocodiles

Betyg: 5 | Bästa spår: ”Gimme Some Annihilation” (Nr 8)

 

Det finns många anledningar till att gilla Crocodiles. En är att gruppen är sprungen ur The Plot to Blow Up the Eiffel Tower (ett band vars sound bäst beskrivs som ”stökigt” men vars namn bäst beskrivs som ”briljant”). En annan är sångaren Brandon Welchez modiga vana att bära solglasögon inomhus trots att han inte är Julian Casablancas. Den tredje, och kanske viktigaste, anledningen är kaliforniernas obestridliga förmåga att navigera sig fram till melodier och poppiga refränger även i de mest distade och högljudda av landskap.

I grunden är Crocodiles låtar indiepop som gör tonårsuppror mot sina upphovsmän. Under alla lager av bråkiga gitarrer har det alltid funnits något som är ganska inbjudande att sjunga med i. Så har det varit ända sedan debutskivans mörksinnade singel ”I Wanna Kill”, och så är det fortfarande fyra år senare. Nya albumet Crimes of Passion är fullt av de där melodierna som gör att Crocodiles inte bara är ett band som låter högt och mycket. ”Heavy Metal Clouds” har en saxofondränkt, eller åtminstone saxofondoppad, refräng som står beredd att ta ännu mer plats än vad den redan gör. ”She Splits Me Up” hade inte känts främmande på ett The Pains of Being Pure at Heart-album och ”Marquis De Sade”, låten där albumtiteln huserar, innehåller en fin liten syntslinga som egentligen kanske är aningen för snäll för att få hänga med det här bandet.

Crimes of Passion har ingen total ljudorkan i stil med ”Mirrors” från Sleep Forever. Men utöver detta är det inte mycket som saknas. Alls. Bäst blir det när Crocodiles rockar loss i ”Gimme Some Annihilation”, ett lysande exempel på vad som kan hända när 50- eller 60-tal möter nutid.

Fotnot: 520 har en 6-gradig betygsskala där 1 är det lägsta och 520 (motsvarande 6) är det högsta.