Foto: Victor Lundmark

Lust For Youth: ”Vi använde Veronica Maggios namn för att det kändes mer som popmusik då”

Hannes Norrvide tog sitt enmansband Lust For Youth och flyttade till Danmark. Tack vare Vårs Loke Rahbek håller nu soloprojektet på att bli en duo. I 520:s historiska sista intervju har vi träffat båda två. En intervju som kom att handla mer om en svensk popdrottning än vad någon kunnat ana på förhand.

Var i karriären befinner sig Lust For Youth nu?

Hannes Norrvide (H): Jag vet inte. Det känns lite som att det är över mitten, men samtidigt som att det är en nystart. Att det är något annat efter att mitt ex hoppade av. Då har det känts som att bandet gått i en annan riktning och blivit ett nytt band. Sedan har Loke börjat vara med och spela live och han har satt någon form av prägel. Det har ändrat stil ganska mycket. Innan var det mer drone och ambient, väldigt löst sammanhållet. Jag ser det som version ett och två.

Du började med det här projektet själv, eller hur?

H: Ja, men efter kanske en vecka så tog jag in Amanda.

Så den allra första tiden blir irrelevant i sammanhanget…

H: Ja, fast det har alltid varit jag själv som spelat in eftersom hon inte gillade det. Hon var väl mer som en live-medlem kan man säga.

På vilket sätt skiljer sig det här från hur du jobbar nu – med Loke?

H: Det är mer input. Han säger vad han tycker. Om man visar det man håller på med för stunden så kanske han säger: ”Du kanske ska göra mer åt det här hållet”. Lite mer feedback.

Finns det någon grundidé eller mall för Lust For Youths sound?

H: Nej… eller kanske. Jag försöker bara göra glad musik, hehe. Jag vill att de ska vara musik som jag har lust att lyssna på. Om jag har lyssnat mycket på något under en längre tid kan jag känna att jag vill gå åt ett visst håll. Jag vill att man ska känna en viss känsla, och sedan försöker jag gå efter hur jag tror att den känslan låter.

Hur tycker du att det går?

H: Det vet jag inte. Det är rejält svårt att svara på för antingen är man alltid överkritisk eller extremt positiv. Min tanke var att det skulle vara lite dålig stämning, typ efterfest-stämning. Lite sorligt, lite romantiskt, lite kul men också ganska trist. Om folk hittar någon annan känsla är det också bra. Fri tolkning, tror jag.

Så det är någon sorts mörkare efterfest som inspirerar soundet?

H: Ja, det kan man säga.

När det gäller soundet; finns det något du strävat efter men inte riktigt nått ännu?

H: Jag vill ju bara att det ska vara pop-aktigt, men kan inte spela något instrument. Jag försöker hela tiden bli bättre och lära mig spela. Det började med att jag bara satt och höll ner en tangent så att det blev en ton. Sedan gjorde jag oljud på det. Så har det byggts upp från detta hela tiden. Målet är att det ska bli, kanske inte hits, men något pop-aktigt. Det tror jag är målet – att sälja ut, haha.

Om man lyssnar på senaste skivan är kanske inte ”pop” och ”hits” det första som dyker upp i huvudet. Men är det något du upplever att du har inom dig?

H: Att göra hits? Jag hoppas det. Kanske någon gång. Jag känner att skivan består av pop-låtar, fast att de typ är förstörda. Så det är inte popmusik. Jag lyssnade mycket på noise innan, så jag känner att det jag gör är jättepoppigt. Men när jag står med folk som är pop-människor märker jag att det är jävligt långt från popmusik. Det är bara något mittemellan, som inte passar in någonstans.

Loke Rahbek (L): Jag kan tycka att det är projektets styrka. När jag började spela med dig passade det aldrig in med omgivningen. Det är detta som i huvudsak är intressant med bandet. Det kommer från så många olika miljöer att det aldrig kan passa perfekt in i någon av dem. Det skapar någon konstig ”tredje plats”, kan man säga. Det tycker jag är en bra sak.

Loke, du har väl en del erfarenhet av band som inte riktigt passar in? När du spelade med Vår i Stockholm i vintras var det vissa som gick därifrån innan spelningen var slut. Förmodligen för att de var chockade.

L: Det roliga med Vår är att det verkligen lyftes fram av indie-media. Så folk med den bakgrunden kände till bandet, vilket ledde till att vi fick spela för människor vi inte var vana vid att spela för. Jag kommer från industri-musik, Elias (Bender Rønnenfelt) kommer från Iceage som är ett punkband, Kristian (Emdal) spelar techno och Lukas (Højlund) har också spelat i punkband och den sortens grejer. Så det finns delar som känns väldigt naturliga för oss, typ performance-delen av industri-musik. Och estetiken med en viss sexualitet och aggression som flyter med väldigt naturligt i sättet jag brukar göra saker på. Något händer när man tar dessa element och sätter in i indierock-media. Folk läser om det på en blogg och tror att de ska få se gullig syntpop, men får något annat. Men jag gillar verkligen det, faktiskt. Det har skapat intressanta situationer med människor som uppenbarligen inte är bekanta med den här typen av framträdande. Det skrämmer säkerligen bort vissa, men då och då tror jag man har tur och öppnar någons ögon. Sedan finns det såklart de som bara tycker att det är skit, men det är också positivt. Man behöver sådana med.

Hannes, hur har du influerats av Vårs sätt att uppträda?

H: Alla band ens vänner spelar i blir man inspirerad av på något sätt. Men jag har aldrig tänkt att jag också ska göra på ett visst sätt. Det kommer av sig självt tror jag.

L: Självklart har alla sitt eget sätt att vara på en scen, oavsett vad de håller på med. Oavsett om jag spelar med Vår eller Lust For Youth är jag samma person. Musiken är annorlunda och kräver därför annorlunda saker, men det kommer fortfarande finnas det där inslaget av ”den arga killen”, haha. Vår startade efter att jag fått en väldigt tidig kassettinspelning med Lust For Youth. Jag hörde kassetten och tänkte att jag ville göra musik på ett liknande sätt. Jag ringde Elias som kom över till mig. Sedan lyssnade vi på bandet och tänkte: ”Okej, nu kör vi!”. Så startades Vår. Man skulle kunna säga att Vår startades som en följd av Lust For Youth.

På tal om Vår så dyker Lukas upp i en del av Lust For Youths visuella material.

H: Ja, det var för att Lokes namn stod överallt.

L: Haha!

H: Då kände jag att Loke inte varit med på skivan, bara lite. Så jag bestämde att han inte fick vara med på bild den här gången. Då ville jag ha någon annan, någon anonym. Jag tog med Lukas. Det ser bara visuellt bättre ut om det står två personer [på omslaget]. Jag tänkte att folk ändå kanske kan tro att det är Loke som står där. Där står någon annan, men man vet inte riktigt vem det är.

Fanns det ett tydligt syfte med mystiken här?

H: Jag tänkte bara att det skulle se cheezy, 90-talsaktigt, ut. Fult men ändå lite snyggt. Lite tabu att bara sätta en stor bild på sig själv på omslaget. Det har jag alltid varit emot. Så då kändes det som att det vara vad jag behövde göra. Det blir roligare. Vet inte om det lyckades, men det tycker jag!

L: Ett av mina favoritomslag från de senaste åren. Jag tycker det är briljant. Vår släppte en 7” på Sacred Bones, vilket även Lust For Youth gjorde strax därefter. Jag spelade då live med Lust For Youth. En naturlig följd blev att man tog upp att jag var Loke från Vår. Det blev lätt eftersom Vår var ett namn alla hade hört. Det blev lite konstigt eftersom jag inte var med och spelade på Lust For Youth-albumet. Folk kom fram till mig och ställde frågor om bandet och jag repeterade gång efter annan att det inte är min musik, jag är bara killen som står i bakgrunden och gör det jag blir tillsagd. Det var bisarrt att skriva autografer på en skiva man inte har gjort.

Det känns som att det finns ganska mycket humor i projektet.

H: Det är ett allvarligt projekt, men mycket görs bara på skoj. Det började som ett skämt och nu vet jag inte riktigt vart det är på väg. Bara fortsätta skämta på, fast ha kul samtidigt. Nu känns det bara naturligt att sitta och spela in. Det är inget jag reflekterar över.

Är du en självkritisk person?

H: Ganska, men det går i vågor. Det beror på hur jag känner mig.

Om man ska vara musiker överhuvudtaget känns det ändå som att man behöver en viss avsaknad av självkritik.

H: Ja, men jag brukar terrorisera mig själv genom att ofta spela min egen musik när vi hänger. Man måste prova musiken i olika lägen. Typ när vi dricker öl. Eller på en fest. Vad händer om jag spelar en låt på en fest? Blir det dåligt eller kommer det fungera?

L: Så har vi alltid gjort! Ibland är jag och Elias DJ:s och då brukar vi spela outgivna Lust For Youth-låtar för att se om någon dansar. Är det en popsång? För det är svårt att avgöra själv eftersom vi har den musikaliska bakgrund vi har. Så det är alltid kul att börja spela en låt och se vad som händer. När vi kom hem efter att ha spelat in Vår-albumet, No One Dances Quite Like My Brothers, var jag och Elias DJ:s någonstans. Jag spelade en av låtarna ett år innan albumet skulle släppas bara för att få se om någon dansade, för jag tycket själv att det var en dans-låt. De flesta dansade inte, haha.

Vad gäller era gemensamma projekt släpptes en delad singel med Vår, som då hette War, och Lust For Youth på Posh Isolation (Skivbolag som bland annat drivs av Loke Rahbek). Lust For Youth-låten hette ”Denial, Veronica” och War bidrog med ”Somme, Maggio”. Pusslar man ihop titlarna får man ”Veronica Maggio”. Det är inte en slump va?

H: Det är en hyllning till Veronica Maggio.

Vad har du för relation till henne?

H: Jag hade lyssnat lite, sedan kom plötsligt den där sista skivan… Satan i gatan. Jag älskar tonårsfilm och tonårsmusik. Den var som ett perfekt tonårs-soundtrack.

L: När Hannes flyttade till Köpenhamn var det detta vi hade gemensamt när vi umgicks. Vi blev fulla och sedan lyssnade jag, Hannes och Elias på Veronica Maggio. Det finns något i den plastiga pop-industrin som jag finner väldigt tilltalande. Där finns ett överflöd av känslor som så uppenbart är iscensatta och stylade. Det är lager på lager av makeup till dess att resultatet blir något helt omänskligt. Det finns känslor som inte existerar i den riktiga världen, men som existerar inom populärkulturen. Vår har alltid handlat om överflöd och överträdelser, exploderande sexualitet och liknande. Tiden efter att albumet (Satan i gatan) släpptes dök den där fantastiska historien upp om hennes roddare som de hittade död vid motorvägen. Han var halvnaken och hade endast på sig en Veronica Maggio-tröja. En perfekt bild av denna farliga, farliga popkultur. Vad både Vår och Lust For Youth gör är en felaktig popmusik. En popmusik som aldrig kan bli sådär perfekt och uppsminkad eftersom ingen av oss är tillräckligt snygg, eller har producenterna och makeup-artisterna som kan ta oss dit. Det blir istället ett trasigt ansikte, en spillra av en popstjärna.

Är Lust For Youth Veronica Maggio-låtar som gick fel?

H: Jag tror nog det, haha.

L: Det kan man säga. Det är en rättvis beskrivning.

H: Vi använde Veronica Maggios namn för att det kändes mer som popmusik då. Om man satte hennes namn inuti kassettens fodral blev det mer svart på vitt att det är pop. Den har i alla fall en referens till pop då.

L: Jag tycker att hennes album är jättebra. Jag lyssnade på det konstant i månader. Vi åkte till Malmö för att se henne live. Det var jag, Hannes och tiotusen 14-16 –åringar. Vi stod ute i regnet, men det var värt varenda minut. Det var fantastiskt. Så det handlar också om genuin uppskattning för vulgär popmusik. Det kan jag aldrig få nog av.

Skulle era respektive projekt kunna bli den här ”rena” popmusiken?

H: Nej.

L: Nej, och det är inte ett mål heller. Det skulle aldrig kunna hända, och borde aldrig hända. Kvalitén som den här plastiga popmusiken besitter är de groteska och vulgära känslorna. Våra band vill utforska klassisk melankoli och klassiska kärlekssånger men i ett annat ljus. Jag kan inte tala helt och hållet för Lust For Youth, men även om det är mycket som är olika mellan projekten finns en delad estetik i viss utsträckning. I verkliga livet kan du bli kär, men samma dag måste du göra läxorna eller gå ut med hunden. Inom musiken kan du skapa fantasivärldar där man blir kär och det är det enda som händer. Du kommer dö om det inte går som du vill! I verkligheten dör ingen av kärlek. Romeo & Julia är inte på riktigt. Detta är vad som lockar mig med att göra musik; du kan förfina och skapa dessa fantasiporträtt som såklart reflekterar delar av den riktiga världen. Men det är fortfarande fantasi. Det är därför folk dras till musik och film. Om du kollar på en actionfilm eller kärleksfilm är det aldrig någon som måste besöka toaletten. Det är inte relevant för historien. Ingen behöver gå hem och äta. Allt som inte är en nödvändighet för att beskriva den känsla man vill få fram är det bara att skrapa bort. Så kan man göra när man håller på med musik, visuell konst eller annat i den stilen. Man kan förfina känslor till dess att de blir något som inte existerar. Det blir plast på sätt och vis. Jag tror att känslo-palletten hos våra band är för stor för att kunna passa in i den raka popmusiken. Det är för mycket mörker som väntar runt hörnet. När man skapar radiovänlig popmusik är palletten ytterst begränsad. Du har partylåten och kärlekslåten, och de brukar låta ungefär likadant. Så fort du tar dig an större ämnen och inkluderar andra känslor så passar det inte in i din genomsnittliga tre-och-en-halv-minut MP3-låt. Då krävs något annat. Vi har helt klart respekt för hur folk gör ”riktig” musik, eller popmusik. Men vi kommer alltid göra något annat.

Hannes, hur skulle du jämföra Sverige och Danmark som kreativa baser?      

H: Det är så likt och så olikt på en och samma gång. Det spelar ingen roll vilket land egentligen, det handlar mer om vilken grupp av människor du rör dig med. Att vara med Loke och de vännerna kan vara helt olikt ett annat gäng bara i Köpenhamn. Eller lika. Mycket är likt hur det var när jag bodde i Göteborg.

Så det handlar mer om att du hittat rätt?

H: Inte hittat rätt, men hittat något som är väldigt likt. Man kan hitta fel, men fel kan också bli rätt.

Har du tidigare erfarenhet av det, att fel har blivit rätt inom musiken?

H: I live-sammanhang känner jag att vi gjort så många fel att vi numera vet att om det bara är fel så blir det rätt. Vi åkte till USA och spelade på en punk-festival. Vi hade inte övat eller något. Det var lite trevande med hur vi skulle presentera musiken. Då bestämde vi att vi inte skulle göra någonting. Låtarna spelas, vi gör ingenting utan bara står där. Vi gör det vi ska, inget extra, och det är allt. Folk tänker alltid att det ska vara på ett visst sätt när det är konsert. Man ska dansa eller hoppa runt. Peppa upp folk. Men vi har harvat runt på det spåret på en massa konstiga ställen. Då känns det bättre att folk möter oss skeptiskt och vi är skeptiska tillbaka. Om de vill dansa så får de dansa. En vanlig konsert fast ändå inte.

Vad är ditt framtidsmål med Lust For Youth?

H: Jag har tänkt lite på hur och när man ska avsluta projektet. Sedan har vi snackat om att Loke äntligen ska vara med och spela in så att vi kan göra en 12”. Det är det enda som är sagt och tänkt.

Vad är det för typ av avslut du är ute efter?

H: Jag tänker att det ska tona ut, haha.

L: Haha!

H: Det behöver inte vara någon stor smäll när det slutar. Allt är bra…

… bara det tar slut?

H: Inte för att jag vill att det ska ta slut; men jag vet själv hur det är med band som hållit på lite för länge. Om det inte kommer någonvart så känns det slut. Men jag måste ha något annat som tar över.

Är det något specifikt du menar med ”annat”?

H: Alltså, ett annat projekt. För nu fyller det här projektet rätt mycket av all tid.

Hur ser du på återföreningar?

H: Jag tror aldrig det kommer hända, men om någon vill köpa så säljer jag allt●

 

Intervju och foto av Victor Lundmark