Way Out West – Fredag

Angel HazeLinné
När Angel Haze går på scen undkommer ingen hennes blick. New York-rapperskan tar den för året ombyggda Linné-scenen i fullständig ägo innan hon ens har hunnit spotta ur sig mer än en vers. Syntmelodierna är för att vara storskalig hip-hop nästan graciöst minimalistiska och låter hennes röst vara kraften som vägrar stå i vägen för någonting.

Hip-hop av en ensam artist orkar, i min mening,  sällan längre än några få låtar innan upplevelsen får något av ett löjets skimmer på grund av det faktum att spelningens fokus centreras ohyggligt mycket på en enda sak, jaget. Angel Haze duckar för detta genom att helt enkelt vara tyst i vissa längre partier. Det öppnar för reflektion och längtan istället för att mata lyssnaren tills ord börjar falla ur öronen på henom.

Publikresponsen är fullständigt makalös för en artist som spelar för första gången i Sverige och dessutom inte ens har släppt sitt debutalbum. Avslutande ”New York” får allting att gunga. Efteråt blir hon utropad av publiken ytterligare en gång bara för att ta emot uppskattningen från de på de första raderna. Humöret är på topp och att ge allt för Raykeea Wilson känns som ett privilegium.

HaimLinné
När New Musical Express för lite mer än ett och ett halvt år sedan uppmärksammande Los Angelses-trion Haim fanns det en låt att lyssna på. Den hette ”Forever” och hade ett nästan magiskt skimmer över sig. Om det var stämsången, taktförändringarna eller gitarrplocket som satte sig direkt minns jag inte. Däremot etsade sig tanken att Haim kunde ha någonting stort på gång fast redan vid första lyssningen. På Linné-scenen besannas den föraningen med en sådan marginal att det nästan känns löjligt.

Systratrion inleder med att rocka sönder tältpubliken till bristningsgränsen. Mitt i att byta av varandra i verserna, gitarrsolon som är bland de mest välavvägda jag sett och sådan charm att man önskar att bandet var ens bästa vänner anas ett syskonband på Jackson 5-manér som har spelat ihop sedan de föddes och kan varandra fullkomligt utan och innan. Det slår stenhårt mot själen och lämnar en men en känsla av fullkomlighet. Sköra verk som ”Falling” och tidigare nämnda ”Forever” fylls med en sådan energi att de för dagen inte gör någonting annat än att sammanfoga hela omgivningen till en enda enad kraft.

Danielle Haim är den coolaste scenpersonligheten på hela festivalen när hon höjer sin Gibson SG mot taket och möts av jubel som liknar det som i många är ekade på norra ståplats på Söderstadion. I ”Go Slow” skriker hon ut nog med kraft för att marken ska skaka. Hur det här går till vet jag inte riktigt. Haim är bara ett band som är fullkomligt fantastiskt.

Godspeed You! Black Emperor - Linné
Att låta kanadensiska Godspeed You! Black Emperor spela samtidigt som Håkan Hellström är ett lustigt beslut. Kungen av Göteborg och åttamannabandet känns som varandras ultimata antiteser,  öppenhjärtig pop kontra mörk introvert ljudkonst. Samtidigt som Hellström får fyrtiotusen händer i luften vid minsta vink tittar GY!BE inte ens på publiken. Åtta musiker tar plats en efter en i vad som för en utomstående antagligen framstår som fullkomligt oförståeligt och ohyggligt pretentiöst. Publiken på plats svarar som om det vore trollkonster som utfördes på scen.

Om jag har tolkat Godspeeds koncept korrekt går det ut på att få lyssnaren till en plats där bara det som sker för stunden existerar. Inledningsvis projiceras HOPE vibrerandes på duken bakom bandet. Ur högtalarna pulserar ljud som sällan alla följer samma taktmönster eller tonarter. Sammantaget blir det hela väldigt existentiellt och totalt. Just i den känsla jag befinner mig i finns för stunden inga tomrum. Där möts tystnad, kaos och lugn i en svärm som fäster sig i huvudet. Som lyssnare känner jag en maktlöshet inför musiken. Jag kan inte fullständigt sätta mig in i den, men samtidigt upplever jag att jag är totalt fast i den.

Ur teknisk synvinkel är det fullkomligt fantastiskt att bandet ens kan spela detta live. Hur många timmar som gått åt till att sätta detaljer efter detaljer är ofattbart. Vi talar här om en och en halv timmes musik som aldrig tar en sekunds avbrott. På det har de åtta musikerna inte en enda textrad att gå efter inte heller tycks de ens kommunicera på scen.
Under konsertens sista tjugo minuter projiceras bilder på brinnande oljeraffinaderier från kameror som vibrerar och hela tiden befinner sig i rörelse. Det är vackert nog att gråta för. Var Godspeed You! Black Emperor tar mig vet jag verkligen inte. Platsen är vidunderlig och olikt allt annat musik tidigare har inneburit för mig. Jag älskar den dock och önskar att jag fick stanna ännu längre, längre än jag kan föreställa mig.

Austra – Rondo
Det är på pappret ganska udda att åttahundra människor samlas på dansbandsscenen Rondo för att lyssna på syntpop. Bandet döpta efter den lettiska mytologins gud av ljud (!) är för kvällen fyra på scen och har kraften av tio i inledande ”What We Done?”. Katie Stelmanis röst svävar ovanför resten av musiken, alltid utom räckhåll för att dövas av melodierna men inom räckhåll för att träffa lyssnaren rakt på.

En sorglig men ändå dansant känsla som sprider sig omkring i lokalen. Molltonarterna tillsammans med det ofta ganska låga tempot gör att musiken känns ohyggligt introvert. Samtidigt leder den kraftfulla sången publiken in i dans. Det är en sällan hörd hybrid som inte anspelar på stora känslor eller publikreaktioner men samtidigt ligger nära lyssnarens inre.

Framför allt lämnar jag lokalen med intrycket av att Austras musik är vacker. En paus från all elektronisk musik som alltid drar minst ett karaktärsdrag till det extrema. ”Lose It” är det kvällens kanske vackraste. En magiskt vacker stund som är byggd på två melodier och samtidigt känns fullkomligt komplett. Precis som hos Austra överlag ligger styrkan och skönheten i enkelheten och förmår samtidigt att gå djupt. Fint så.

Pissed JeansPark Lane
Garagerock har väldigt få regler. Framför allt bör du ge allt och inte ge ett skit i vad folk tycker om det. Det kan också vara en rejäl fördel att spela snabbt och använda distade gitarrer i stor utsträckning. En karaktäristisk frontpersonlighet skadar inte heller att ha längst fram för att driva på och sudda ut mellanrummet mellan publiken och bandet. Låt mig presentera Pissed Jeans, bandet som tar följande till sådan extrem teatralisk överdrift att det är svårt att vara säker på om det är ironi eller ganska makalös underhållning som utspelar sig på scen.

Jag räknar till att den elgitarr bandet har med sig går sönder fyra eller fem gånger under spelningen. Tiden fyller sångaren Bradley Fry med att spela improvisationsteater, köra ned mikrofonen i byxorna, se ohyggligt miserabel ut, improvisera fram en låt om hur det är att spela i Göteborg klockan 03:00 på en fredag et cetera. Listan kan göras lång. Samtidigt är musiken de stunder den faktiskt spelas ganska jäkla bra. Noiserocken strömmar ur högtalarna, allting går på helvarv och bandet blandar och ger från sina tre skivor.

Det är sådan märklig, mörk underhållning att den får att svetten rinna från min egen panna och från killen som nyss stagediveade ovan på mig. Det är mycket sådant. Ingen kommer undan och alla måste med. Märkligt nog finner jag en otrolig sammanhållning mellan band och alla i publiken. Det är som att alla enas och ställer sig bakom faktumet att detta är fullkomligt orimligt. Samtidigt delar vi en känsla som musiken uttrycker och där möts vi och förstår dess storhet. Jag mår bra av miserabel noiserock. Den är trots allt lika majestätisk komplex och imperfekt som livet självt.

Rasmus Jerndal