Way Out West – Torsdag

Vi hade en fantastisk festivalupplevelse på Way Out West och vill gärna dela bitar av den med er! Här kommer del ett av tre i vad som var vår näst sista festivalbevakning någonsin. Vänligen ha lite förståelse med att vi inte hade någon av våra ordinarie fotografer på plats ackrediterade för vår räkning! Vi gör vårt bästa!

Crystal FightersAzalea
Det var helt klart ett tag sedan Crystal Fighters Urban Outfitters-pop var överväldigande relevant i musikvärlden. Någonstans i mitten på nollnoll-talet var fascinationen kring banden som förmådde att blanda syntar, klubbattityd och instrument som vi vanligtvis hittar på playan ganska stor. Det hela var kul utan att ha något överdrivet kulturellt värde. Vilket i sin tur är ganska representativt för de åren överlag. Hur mycket som har hänt sedan dess? Inte mycket alls.

Som festivalbokning är Crystal Fighters helt klart rimliga. Deras energi och ”bara vi hoppar och ler kan vi nog rädda världen”-attityd passar sig för en dagspelning för att sätta stämningen på området. Det känns dock inte på något plan Way Out West. Visst kan en ettrig publikskara hålla igång bandet men för de flesta på plats får musiken agera bakgrund till den ”meet and greet” som pågår på ölområdet. Visst låter det ganska bra och framförandet innehåller inga direkta fel, men innehållsmässigt är det hela något skralt.

Innan sista eller näst sista låten håller frontman Sebastian Pringle ett av de kortaste och mest meningslösa brandtalen någonsin om att ”we gotta save this motherfucking earth” innan han snabbt tillägger ”but I don’t wanna go into detalis right now”. Crystal Fighters har stannat kvar på samma plats som de började på, i gränslandet mellan kul och ploj utan någon konkret funktion att fylla eller något budskap att förmedla.

Alabama ShakesAzalea
Way Out West samt bokningsbolaget och arrangörerna Luger är ohyggligt bra på att ta musik till Sverige som tidigare inte fått överdrivet stor uppmärksamhet i svensk media eller legat på albumtopplistor på Bengans skivor. Lustigt nog påverkar detta den kultur som blir populär i hippa kretsar det nästkommande året mer än vad man kan tro. På sätt och vis kan alltså några få bokningsansvariga ha ganska stor makt över vilka skivor som hamnar i skivsamlingar och vilka kulturella uttryck som får ta plats runt om i musikentusiasters hem. Detta är ett ganska stort ansvar som Luger länge har förmått att förvalta väl. Alabama Shakes är bara ett exempel i raden på band som kan och brinner för sin konst som har fått chansen att spela i Göteborg inför en ganska stor publik.

Kvintettens soulfyllda rockblues tar redan från sekund ett tag i stunden. Bas- och rytmsektionen tar precis lagom med plats för att elorgeln och gitarriffen ska kunna hävda sig samtidigt som Brittany Howards röst flyger över Slottsskogen och fullkomligt drar till sig hela sin omgivning. Hon pendlar mellan högt och lågt och har ett sådant register fyllt av kraft att det känns omöjligt att inte bemöta det med jubel. I en tid när uttryckt ofta får mer plats än musicerandet visar en mycket osannolik rockstjärnas röst hur mycket värde och tyngd som kan komma från en individs passion och musikaliska förmåga.

Även om lyriken speglar ett USA i rejäl depression ur gemene människas perspektiv bor mängder kraft och hopp i ”Hold On”, ”Hangloose” med flera att världen ska känns helt okej igen för en stund. Bara det är en bedrift av rejäla mått. Publiken bjuds på en lektion i hur bra musik kan vara bara den behåller sin genuinitet. I likhet med band som Mastodon och artister som Frank Ocean är Alabama Shakes ett band som långt fler än bluesfrälsta kan uppskatta för att konsten och konstnärskapet är genuint. Det är sällsynt i dag och kanske har behovet aldrig varit större.

Tame Impala - Azalea
Att bli tilldelad ansvaret att spela inför en publik som just fått reda på att Neil Young har ställt in är lite som att komma rejält försenad till sin egen födelsedagsfest på grund av en bilolycka. Även om det var oavsiktligt och skedde på grund av omständigheter som du inte kunde påverka blir det inte samma sak som du hade förväntat dig. Om tillråga på allt ramlar in ganska rejält på röken eller till och med hög är risken för att det blir en ganska konstig stämning överhängande.

Det hela börjar på en känslomässigt märklig plats. Ljudet är konversationsvänligt lågt och bandet tycks mer fokuserade på att stå still än spela musik. Varför gör Tame Impala på det här sättet? De väldigt stämningsfulla projektioner som täckte band och backdrop på Debaser förra året är nu förflyttade till storbildsskärmarna vilket skapar stor förvirring hos undertecknad och vänner. Var är egentligen tanken att publikens fokus ska ligga?

Jo men visst, Kewin Parkers psychrock är just nu bäst i branchen och ”Lonerism” är lika relevant och fantastisk som förra året. Detta är dock en mycket liten tröst när Parker mestadels tycks intresserad av att få tag på den svävare som filmar konserten från luften, fullständigt tappar bort sina texter, kanske har intagit en del berusande substanser och försvinner in ett statiskt jammande gång på gång som väldigt sällan är av något som helst underhållningsvärde en mulen augustikväll.

Tame Impala är det sista av band som man föreställer sig skulle räddas av sina hitsinglar. I kväll är det faktiskt ”Elephant” och ”Feels Like We Only Go Backwards” som verkligen skapar någon form av fascination och publikrespons. Trots det verkar bandet gå på rutin. Tame Impalas rutinnivå är dock högre än många andras toppar. Men bara för att ett band har en hög lägstanivå är det inte på något sätt en ursäkt för att inte göra sitt yttersta eller ta ansvar att vara i bästa möjliga form när man går på scen. En besvikelse som grundar sig mycket i hur bra det hade kunnat vara och hur lite respekt kvintetten tycks ha för sin egen musik.

MerchandisePustervik
Något av det jag älskar mest av allt när det kommer till musik är rock. Rocken har all kraft och känsla den behöver för att förflytta mig ur världen, för att rädda mig från världen. Det är inte på det viset att jag inte trivs i den värld som omger mig, men rocken är en fristad. Samtidigt är ett av mitt största problem med musik är rockmusiken ofta simplifieras och inte tas till den nivå jag önskar att den hamnade på. Alla har vi olika preferenser, men givetvis uppskattar jag det väldigt när jag hittar musik som jag känner att jag kan relatera till. Detta är den största behållningen och storheten hos Florida-baserade Merchandise. Bandet som förmår att ta sin rockmusik till höjder som få har lyckats med på år.

Spelningen inleds lite trevande på vad som känns som halvtempo från ett band vars främsta karaktärsdrag är känslan och inte farten. Dock är farten det som håller känslans låga brinnande. ”Anexity’s Door” lyfter hela spelningen redan som andra låt. Det som kristalliserar sig på scen är hur rockmusik förmår att bli till någonting större. Enkla melodier som samverkar med några få versrader sätter igång en kedjereaktion där mina tankar når längre ut än vad de gjort på många månader och ett hundratal spelningar. När väl tanken jag inte kunde föreställa mig att jag skulle nå är funnen finner öronen någonting nytt. En ny egenhet, någonting litet som gör att jag glömmer hur jag brukar tänka och fungera.

Det noise-spektakel som avslutar tycks befinna sig i en oändlig loop av oävna frekvenser och oordning. Här får även bandets batterist möjligheten att skina klarast. Merchandise har utan tvekan en av de bästa trumslagare branschen har att erbjuda. Hans teknik och träffsäkerhet är sällan sedd och hans energi svårslagen. En fröjd för varje hobbymusiker som vet hur mycket kunskap och övning som ligger i ett enda slag. Även, Po Tidholm, om Merchandise artindierock skulle vara ett påhitt av medelklassungdomar bor det en storhet i den som är svår att förneka för någon som kan rockmusik. Här bor mer kraft och känsla än tusen andra band skapar under en livstid. Allt detta produceras, under ett tidsspann på trettiofem minuter.

Rasmus Jerndal