Foto: Rasmus Jerndal

Arvet efter Ellery – Från djävulskult till griskulting

New Pork City. Det låter som en sunkigare variant av den legendariska Toy Story-restaurangen Pizza Planet, men är i själva verket en fiktiv hemort för ett verkligt band som än så länge inte främst känns igen för sin musik. Tre av invånarna i New Pork City har som gemensam nämnare att de alla blivit offentligt dumpade av Ellery Roberts.

Det har gått över ett halvt år sedan Manchester-bandet WU LYF splittrades under dramatiska, och samtidigt ganska oklara, omständigheter. Officiella Facebook-sidan försvann spårlöst och ett grandiost formulerat avskedsbrev dök upp på YouTube. Det skulle visa sig att förvirringen inte bara varit total bland fansen utan även i själva bandet. ”Ingen av oss visste att detta skulle hända innan vi läste om det på internet”, berättade trummisen Joe Manning för NME i våras. Sångaren och kvartettens klarast lysande stjärna, Ellery Roberts, tog saken i egna händer och gjorde slut på Lucifer Youth Foundation fortare än någon av hans bandkamrater kunde säga ”We Bros”. Kvar blev till en början ingenting.

För drygt tre månader sedan publicerade de stora musiksidorna sina första nyhetsinlägg om Los Porcos. En sorts supergrupp med gris-tema. På bandets SoundCloud-sida illustreras låtarna med en tecknad sugga i tighta bikinibyxor. New Pork City, en dålig ordlek med amerikanska världsmetropolen som går under snarlikt namn, uppges vara Los Porcos bas. Tom, Evans och Joe, det vill säga de forna WU LYF-medlemmar som inte är Ellery, utgör alla varsin del av gruppen. Att djävulskult blivit griskulting är i sig anmärkningsvärt, men de musikaliska skillnaderna mellan då och nu är måhända ännu mer ögonbrynshöjande. De soliga melodierna (en har till och med fått titeln ”Sunshine”) skulle passa perfekt i reklamfilmer för charterresor eller för banansmoothies på flaska.

Ellery, det vill säga den forna WU LYF-medlem som är just Ellery, har föga förvånande valt en annan väg för sitt fortsatta musicerande. I slutet på juni släppte han ”Kerou’s Lament”, en WU LYF-låt i M83-förpackning. Alla ljud är stora, ibland kanske även för många. Men kraften och passionen i varje framsjungen textrad är tillräckligt stark för att kompensera för de månader upphovsmannen varit borta från rampljuset.

Om de fyra engelsmännen själva är nöjda med karriären efter WU LYF lär vara osagt ett tag framöver. Ingen av dem kan som bekant anses särskilt sönderintervjuad. Därmed kan man redan nu sluta drömma om rubriker som ”Los Porcos: ’Ellery är det största svinet’”.

Något som däremot kan vara intressant är att fundera på hur man som musikkonsument ställer sig till Manchester-killarnas nya alster. Är Ellery intressant utan band? Är ett band intressant utan Ellery? Kan en före detta WU LYF-medlem göra musik utan att för all framtid jämföras med bandet som dog i november förra året? Om svaret på samtliga dessa frågor är nej är det bara att hoppas att en uppföljare till Go Tell Fire To The Mountain dyker upp lika hastigt och oväntat som bandets uppbrott. Något säger mig att det inte kan uteslutas.