Foto: Victor Lundmark/520

The Tallest Man on Earth på Gröna Lund

Det är oklart om Kristian Matsson spelar på sina gitarrer eller om det snarare är de som spelar på honom. På något sjukt sätt verkar det senare nästan mer troligt. Kanske ger det i så fall en förklaring till hur Matsson i en intervju med PSL kunde hävda att han ”inte är så flink på att spela gitarr” samtidigt som det, paradoxalt nog, låter fullkomligt drömlikt i samma sekund han kommer i kontakt med en sådan. Något okontrollerbart sätts igång på Gröna Lunds scen. Tänk er Disney-klassikern ”Trollkarlens lärling”, men byt ut kvastarna mot sex strängar och en resonanslåda.

Nöjesfält är egentligen inte den ultimata miljön för en artist som The Tallest Man on Earth. Om man ger hans låtar all sin koncentration kommer de att ge minst lika mycket tillbaka. Men det är svårt att helt slukas av ett ögonblick som även innefattar 25-åriga tonårskillars brölande efter en nästan fullbordad fallfärd i Fritt Fall Tilt. Emotionellt laddade stunder som Idiot Winds gästframträdanden hade kunnat bli så mycket starkare om de inte tvingats konkurrera med berg- och dalbanor. Å andra sidan tycks omgivningen inspirera kvällens huvudperson till fint mellansnack om bob hund, korvkiosker och karuseller. Ingen annan musiker kan med Kristian Matssons värdighet uppmana en storpublik att vara snäll mot spökena i Spökhuset.

”King of Spain”, ”1904” och avslutande ”The Wild Hunt” är bara ett fåtal exempel på de många välgjorda låtar som avhandlas under den timme Stockholmspubliken står mittemellan The Tallest Man on Earth och domedags-slänggungan Eclipse. Varje sång framförs med en sådan urkraft och ärlighet att den skulle kunna vara skriven i stunden. Som att textraderna skulle komma från den förtrollade gitarren, och via fingrarna dansa upp till stämbanden. Den här kvällen, med den här artisten, tror jag det är möjligt.