Hultsfred Stockholm
Foto: Theodor Wilson/520

Hultsfred Stockholm (a.k.a. Stoxfred/Hultxa)

För sista gången bar en festival namnet Hultsfredsfestivalen. Det tror vi i alla fall. Rimligen sitter nämligen FKP Scorpio på rättigheterna till namnet och lär inte låta det nystartade kalaset vid Hulingen använda ett namn de betalat dyra miljoner för och efter i år byts namnet ut på ”Hultsfred Stockholm”.

Hur var då denna sista Hultsfredsfestival? Om undertecknad inte helt missminner sig var tanken med den nya festivalplatsen att man skulle kunna nå ut till fler, men samtidigt behålla den stämning som gjorde Hultsfredsfestivalen till Hultsfredsfestivalen. Låt oss börja med det förstnämnda. Det var väldigt ödsligt att vandra på både campingen och festivalområdet. Ingen trängsel, eller kö till någonting. För den som saknar tålamod är detta givetvis himmelriket men för oss andra känns det ganska grått. Vart var ni allesammans? Ärligt talat kändes det som att jag jämt stötte på samma obekanta människor gång på gång på spelningarna. Hultsfredssjälen då? Ja, den fanns nog där trots allt. Vi hittade den till slut, efter mycket hällregn, inställda spelningar och thai-mat.

Dag ett

Imagine Dragons - Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

Imagine Dragons – Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

18:15 – Imagine Dragons, Green Stage

Den brittiska tidsskriften New Musical Express tillhör en av världens främsta när det gäller att skapa hype. Ganska fantastiskt är det hur ett relativt okänt band kan gå från ingenstans till Hammersmith Odeon på nolltid om ett antal redaktörer får för sig att någonting är förstasidesstoff. Imagine Dragons har kanske inte varit konstanta omslagspojkar men har trots allt fått mer än sin rättvist beskurna del i veckomagasinet. Det har lett dem till en bra speltid på en av ”indie”-Sveriges största scener. En uppgift de inte klarar av att ro i land, alls.

Kvintetten har ett antal hits som vanligtvis får ett pophjärta att pulsera och stämningen att höjas ett litet snäpp i vardagen. På scen liknar och låter det hela mer som att några av patriarkatets främsta rockhjältar fått fri tillgång till tibetanska trummor och trummaskiner samt klätt upp sig likt civilpoliser på ett bikerkonvent. Mer skrattretande än dåligt.
Kanske har dem vuxit för snabbt för sitt eget bästa och för att hitta en rimlig konsertupplevelse att bjuda på. Det ligger tyvärr alldeles för nära till hands att se det som en buskisvariant av indierock för att det ens ska vara roligt på ett humoristiskt plan. Dock är det de instrumentala trumdominerade partierna som trots allt agerar höjdpunkt. De känns i alla fall oväntat hårda. Problemet är att det finns ohyggligt lite att säga om hela upplevelsen. Den är inte bland årets sämsta, men utan tvekan det mest intetsägande. Ett tidsfördriv världen redan har glömt.

Two Door Cinema Club - Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

Two Door Cinema Club – Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

20:45 – Two Door Cinema Club, Green Stage

Nordirländsk indiepop har aldrig varit större, mer hyllad eller mer uppskattad än vad den är i Alex Trimble & Co. Ganska fantastiskt är det, hur mycket styrka och känsla som ryms i en trio som i månt och mycket inte använder fler än åtta band på gitarrerna och knappast växlar mellan fler än tre tempon.

”I Can Talk”, ”Something Good Can Work” och “Sleep Alone” är ett axplock av de hits som spelas. Det är just hits som bandet är bäst på. Trimble fungerar som en superfrontman av gigantiska mått när han får publiken att hoppa här, klappa där och sjunga med mest hela tiden. Det kanske är billiga publikpoäng, men det är samtidigt svårt att värja sig från faktumet att det är jäkligt välgjort. Two Door Cinema Club kanske inte har löst livets gåta eller skrivit låtar som förändrat världen men de har utfört allting i sin karriär med centimeterprecision och det skapar ett band som förmår att prestera kväll efter kväll. Faktum är att det här inte är första gången sätter upp samma show som i kväll.

Det som finns att invända mot är att just Trimble tar upp lite väl stor plats på scen. En mindre överdos av frontmansspektakel vid ett antal tillfällen, men det går att ta lätt på i det stora hela. Förvänta er inga storverk men nöj er inte mer mindre än riktigt kul när det kommer till Two Door Cinema Club, då är oddsen höga att man kommer lämna den turnerande festen riktigt nöjd.

Phoenix - Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

Phoenix – Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

23:30 – Phoenix, Green Stage

Festivalens riktiga superkort showmässigt är Phoenix. Det råder det ingen tvekan om. Marknadsmässigt borde fransmännen vara den absolut bästa bokningen festivalen skulle kunna göra. Få andra akter inbjuder till sådan campingförfest och pepp. Många festivalledningar skulle betala dyrt för att få dit entertainers av samma klass. Nu kommer dock frågan om detta är vad festivalpubliken vill ha 2013. De på plats i Sigtuna är utan tvekan övertygade. Phoenix är den mest välbesökta spelningen på torsdagen, men trots detta befinner sig mellan fem och sju tusen människor framför scen. Då räknar vi ganska högt. Kanske är det slut med att popens eller rockens alternativa giganter lockar jättemängder gäster, kanske är det här någonting som är övergående?

Nog med amatörmössig festivalmarknadsanalys. Kvintetten sparkar igång med resoluta ”Entertainment” från senaste albumet Bankrupt. Inte nog med att den från början redan är dansant till tänderna, på scen blir det ett sådant tryck i syntmelodierna att marken nästan rör på sig lite lätt. Med Phoenix tycks det enkelt att spela storslagen pop när solen precis har lagt sig. Hela konceptet känns naturligt till den grad att man undrar om det inte ska börja växa ett nytt elektropopband ur bandmedlemmarnas kroppar under ”Listomania”.

Förutom tidigare nämnda är ”1901” och ”Rally” riktiga åkturer. Det som är fint med fransmännen är att de inte verkar bry sig nämndävert mycket om sin musik på scen. De spelar den, publiken njuter och det duger väldigt bra. När popakter vågar lägga sina metareflexiva perspektiv åt sidan och inte kopierar varenda känslomässigt uttryck David Bowie eller Ian Curtis redan utnyttjat bryts en hel del barriärer för det bättre, och letar men noga vet man att detta inte sker ofta.

Sammanfattat är Phoenix definitionen av kanonkul. Energikicken som sprider sig ut över Stoxas fält borde bidra till att få skörden att växa lite extra i sommar. Att man spelar ut samma kort som man började och avslutar med ”Entertainment” är bara snyggt. En välkommen återblick i hur bra det var för lite mer än en timma sedan och hur väl bandet lyckats hålla i det.

Dag två

Portishead - Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

Portishead – Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

Innan fredagens recensioner inleds är det värt att påpeka några korta punkter:
- De vet du är barnslig underhållning. Ganska underhållande sådan också.
- Campingen är alldeles för liten för att den ska skapa någon riktig festivalkänsla. Att röra sig där är mer av en transportfråga än ett försök till att höja stämningen.
- Noonie Bao är ungefär lika grå på scen som hon var i vår intervju för lite drygt ett år sedan.
- Hur många Håkan Hellström-covers orkar en festival? Finns det verkligen INGENTING annat att ens nynna eller allsångsskråla till kl. 04:18 på fredagmorgonen?
- We Are the Storm känns som ett framtidsnamn av gigantiska proportioner. Nog har sexmannaföljet stulit en hel del i estetik och tempostrukturer från Arcade Fire men det är oväsentligt när man förmår att hålla det på en riktigt hög nivå.
- Att man inte får äta mat på hela festivalområdet är nog det konstigaste kommunbeslutet jag någonsin hört talas om. Det är ännu tråkigare att äta mat inhägnad än att dricka öl inhägnad, faktiskt.
- Portishead är fantastiska på alla sätt och vis.
- The Flaming Lips har bättre scenshow än konstnärlig förmåga.

My Bloody Valentine - Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

My Bloody Valentine – Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

18:15-18:45 (första halvan) – My Bloody Valentine, Blue Stage

Det känns från första stund förvirrat. En scenrigg bestående av ett sådant stort antal förstärkare att Socialstyrelsen förmodligen skrev bötescheckar redan när bandet korsade Sveriges landgräns. Inte på något plan är det dock berättigat att ett band som byggt hela sin karriär på att låta förjävla mycket och invecklat inte hörs alls. Ljudnivån är åt helsike för låg. Mikrofonerna verkar knappt ens inkopplade och ja, det är svårt att höra vad det är som faktiskt spelas.

Kewin Shields ser än mer olycklig ut än vanligt på scenen. I sammanhanget festivalscen i solljus känns det som att shoegazens absolut största har spelat ut sin roll. Jag är inte tveksam till att jag hade skrivit någonting helt annat om förutsättningarna också var annorlunda men i dag känns det mest som att det är shoegazens Anvil som står på scen. En riktigt tråkig historia. Det är faktiskt inte ens nog för att en ska le.

18:45-19:15 (andra halvan) – Savages, Yellow Stage

Äntligen. Nyskapande som verkligen levererar. Från London, sjukt arga och ännu häftigare är Savages. Bandet fullkomligen äter upp varandras ilska för att sedan spotta ut den i ansiktet på varandra med ännu mer kraft. Nej, det är nog nödvändigtvis inte så att Savages har för avsikt att bli omtyckta, snarare respekterade. Det luktar ömsesidig respekt framför Yellow Stage, inte rädsla för vad resten ska tycka. Det är befriande när majoriteten av dagens musiker tycks gå omkring och oroa sig för att deras nisch snart ska vara ett minne blott trendmässigt.
Savages förmår att leverera det prydliga ljudkaos som My Bloody Valentine vanligtvis står för, med en rejäl släng attityd. Mer behövs inte för att detta ska vara en av festivalens bästa spelningar. Eller för att man ska bli både rädd och kär i sångerskan och hennes Annie Lennox-röda klackskor. Fantastiskt i ordets renaste bemärkelse.

Arctic Monkeys - Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

Arctic Monkeys – Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

22:15 – Arctic Monkeys, Green Stage

Det är långt från en headliner-plats på ”Pyramid Stage” på Glastonbury till en spelning på Green Stage mitt i Sigtuna framför max sju tusen, väldigt hängivna, besökare. Det är i sådana här lägen som stora band har möjligheten att visa att de verkligen är av rang, när förutsättningarna inte är de absolut optimala. Detta är ingenting annat är ett bevis på vilken rutin, tyngd och skicklighet Arctic Monkeys besitter.

”Do I Wanna Know”, ”Brainstorm”, “Teaddypicker”, “Don’t Sit Down ‘Cause I’ve Moved Your Chair” är en del av inledningen i ett set som spänner över bandets hela karriär och innehåller tjugo låtar. Just det, glöm inte den nya låten ”Mad Sounds” som spelades för första gången någonsin. Det är intensivt detta, hela vägen ut i fingerspetsarna. Samspelet bandet emellan är timeat in i det yttersta. Det är de riktigt små detaljerna som lyfter detta från en väldigt bra rockkonsert till en otroligt bra sådan.

Att se hur en kvartett som inte är många år äldre än en själv svepa över stora musikaliska landskap, leverera tjugohundratalets ärligaste arenarock och behålla stilen är stort. Efter ett tag kickar de givna hitsen in och säg, lyfter inte bandet ytterligare ett snäpp efter det? Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta bra beskrivningar på detta för det är i sin perfekta enkelhet ingenting annat är jävligt bra. Vartenda slag och ackord träffar rätt.

Avslutande trion ”When the Sun Goes Down”, “Flourescent Adoulscent” och “505” knyter ihop säcken perfekt. Sheffields bästa band tackar för sig under enkla former. Arctic Monkeys är ett av vår generations starkaste liveband, det är ett som är säkert. En bergvägg att luta sig på medan västvärlden faller samman bit för bit.

Dag tre

Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

15:00 – Kurt Vile & the Violators, Blue Stage

Det tog mig ungefär tio sekunder första gången jag lyssnade på ”Wakin’ On a Pretty Daze” innan jag var fast. Det känns även som en rimlig tidsram även för att fastna för högtflygande stonerpop i eftermiddagssol. Utan att ta mig vatten över huvudet vill jag säga att detta utan tvekan var festivalens bästa och mest musikaliska spelning.

En till synes något tankspridd Vile inleder med titelspåret från den senaste skivan och leder den pinsamt skrala publiken på max några hundra besökare in i sommar. Musiken och gitarrsoundet andas väldigt mycket kaliforniska sandstränder och solbränd hud, men till skillnad från genrekollegor som till exempel Real Estate förflyttar Vile gränserna hela tiden lite längre. Varje lyssning bjuder på någonting man tidigare inte hört, så även i dag.

Det avslutande outrot där effektpedaler får ta över och förändra ljudsignalerna i en loop på två toner pågår i fem-sex minuter tömmer min hjärna på det absolut sista jag kunde ha förväntat mig av amerikanen. Det är inte alltid helt enkelt att sätta ord på vad som gör en spelning helt briljant eller hur Kurt Viles konst skiljer sig från resten. Jag förmår inte riktigt det den här gången, dock njuter jag till fullo. För aldrig har gitarrer låtit bättre i Sigtuna.

22:15 – Band of Horses, Green Stage

Ärligt talat var inte Band of Horses ens värda en recension. De förstör vad som vanligtvis låter ganska bra med pinsamt mellansnack, orimligt scenspråk och en ambition att vara teatralisk större än Camilla Hedemark. Lägsta möjliga betyg någonsin.

Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

Hultsfred Stockholm | Foto: Theodor Wilson/520

01:00 – Fatboy Slim, Green Stage

Eat, sleep, rave, repeat är orden som ekar ut överhuvudscenen medan Fatboy Slims animerade ansikte i olika skepnader skanderar att ”Fatboy Slim is fucking heaven”. Partymässigt håller en av festivalens största publiker med till fullo. Det här är kul, så kul att vi lämnar både dammiga och möra.

Brightonsonen alternerar mellan klassisk discomusik, Anonymous-hyllningar, tuggande beats och poprock. Min starkaste tanke är: Varför inte? Det hela uppskattas av en stenhårt röjande publik som flyger in i varandra åt höger och vänster i vad som ser ut att till och från vara relativt plågsamma dance-pits. Kanske är det DJ-set som är den perfekta festivalavslutaren 2013. Det går aldrig utför och efteråt vill man gärna festa vidare.

Det är svårt att formulera vad som var riktigt bra och vad inte men givet är att Fatboy Slim är en jäkel när det kommer till att vända skivor och välja ut musik för en danshungrig publik. Ett ganska berusat avslut på en festival som bestått av många bra spelningar, några mindre bra, en hel del frågor om festivalens framtid och alldeles för mycket regn; väldigt trevligt ändå.

Text: Rasmus Jerndal
Foto: Theodor Wilson

Alla våra bilder från festivalen finns i ett galleri på vår Facebook-sida.

Redaktionen

Du kan kontakta Redaktionen på info@femtjugo.se.