Owl Vision - Dans Dakar 2013

Dans Dakar – What up vodoo people of Sweden?

Om vi ska vara helt ärliga har vi inte koll på hur man recenserar ett DJ-set eller vad som skiljer ett riktigt bra och ett riktigt dåligt sådant åt. Vad vi dock vet är att vi hade det trevligt på Stockholms universitets grönområden. I regn, i uppehåll och med ”Fåret Shaun”-inspirerade danssteg.

Dagens konstanta fråga var: Vilken genre är det här? Att de flesta artister med hårda beats och repetitiva melodier ofta spänner över ett antal olika klassificeringar är nog rätt. Det är dock en jäkla djungel att reda ut vad som är vad. Givetvis har det inte den minsta betydelse för upplevelsen i sig, men fasen vad klurigt det är. När de riktigt erfarna rave-människorna springer förbi och pratar högt om ” 2004:s hardtrance-scen” och ”ravecore” är det minst lika förvirrande som att reda ut vem som bär skulden för vad i Israel-Palestina-konflikten.

 

Röyksopp (DJ Set) - Dans Dakar | Foto: Victor Lundmark/520

Röyksopp (DJ Set) – Dans Dakar | Foto: Victor Lundmark/520

Norska Röyksopp är festivaldagens första stora namn. Duon är märkbart glad över kärleken från sitt grannlands fans och brister ut i leenden varje gång det jublas lite extra högt. Deras DJ-set är en nördig historia och känns ibland som den här genrens svar på ett gitarrsolo. De utmanar sig själva, bjuder på finurliga övergångar och vänder ut och in på sitt mixerbord. Ibland är det monotont, men oftast ganska spännande.

Det är lika svårt att ta Pendulum på allvar som att ta Linda Bengtzing på allvar. Det känns nämligen som är Australiensarna är alternativdansrockens(?) motsvarigheter. De sprätter ur sig enkla, dansanta melodier, låter droppet falla gång på gång och hetsar publiken värre än Hoffmaestro. Det vore väldigt enkelt att ur ett korkat kulturperspektiv dumförklara Pendulum som någonting med lika mycket värde som en ”I <3 NY"-tröja. Det vore dock att kasta bort mängder av glädje och energi. Det skulle kännas trist tycker vi.

Stämningen och publiken känns ganska mycket högstadiedisco på ecstasy och det blir roligare ju mer man tittar på det. Gång på gång accelererar basen för att mynna ut i ett tempo som är ohyggligt svårt att dansa till under längre perioder. Det följer oerhört givna mönster, men det är roligt. Kanske inte under sjuttiofem minuter, men då och nu kommer man inte från att le åt hur hårt duon är dedikerad till att skapa den perfekta festen. Kvällens huvudakter Justice och The Prodigy hyllas gång på gång. 520:s delegation utbyter stundom uppspelta blickar och nickar försiktigt åt vad som pågår. Vi kanske inte förstår hela Pendulums koncept, men kul har vi.

Pendulum (DJ Set) - Dans Dakar | Foto: Victor Lundmark/520

Pendulum (DJ Set) – Dans Dakar | Foto: Victor Lundmark/520

Några få ord om själva festivalen själv ska yttras. Det är superkul att Humanistiska föreningen vid universitetet vill arrangera en festival. Logistiskt sätt fanns det vissa enkla fallgropar som festivalledningen inte riktigt lyckats undvika. Det tog en timme att få ut sitt armband och lika lång tid att beställa en langos. Det är inte godkänt. Dans Dakar kan allt bli en återkommande folkkär historia och man lär sig någonting nytt varje gång, men då måste man ta rejäl lärdom av årets festival. Det märks lika tydligt som på ett dagis när man missat ett mellis som på festivalbesökare om de inte får i sig mat vid rätt tidpunkt. Det morras både åt höger och vänster omkring mig angående hunger under en ganska lång tid.

The Prodigy är en av festivalens få, för att inte säga enda, riktiga live-akter. Men vilken kanonbokning. Britterna som fortfarande vägrar att ge upp 90-talskläderna är ett monster. Det är som det brukar heta, ”full fart från första stund”. Är det någon form av sång? Nej. Är det någonting att rekomendera för den känslige? Inte på något sätt. Frontmännen hypear mer än de rappar. Det vrålas ”hardcore warriors” gång på gång. Det hela tuggar på likt ett maskineri.

Bandet har gjort detta ganska bra länge nu. Den kanske största bedriften med detta är hur de överlever att bada i sin fruktansvärt uttröttande och irriterande ljusshow gång på gång. Det svider verkligen i ögonen när showen gör sitt bästa för att överträffa blitzens värsta nätter. Det kanske ska vara på det viset när det kommer till deras musik, men det tar mer än det ger i slutändan.

Bäst är givetvis hitsen. Inte för att framträdandet skiljer sig nämnvärt någon gång under åttio minuter men en kväll som denna är det verkligen publiken som gör minst halva upplevelsen. Den ytterst politiskt inkorrekta ”Smack My Bitch Up”, ”Firestarter”, ”Invaders Must Die” med flera får rejäl respons från hela festivalen. Det ger faktiskt lite gåshud. Prodigy strävar givetvis efter att skapa masshysteri, och lyckas ganska väl. Ingenting är ju perfekt, men det är ju ingen. Det är dock roligt för alla, och mer kan man inte kräva.

Sedan följer Gestaffelstein som består av ett konstant malande som är lagom underhållande. Det är skickligt och snyggt, framför allt är Gestafelstein själv väldigt snyggt klädd. Dock tar den malande basen något på psyket efter ett antal timmar på festival. Ett snabbt konstaterande är att undertecknad aldrig ens skulle stå en chans att mentalt överleva hela Emmabodafestivalen. Dagens upptäckt är att vilken DJ det än må gälla är det alltid den mest grundläggande beståndsdelen i setet som uppskattas mest. Melodierna finns där och utan dem kanske det inte skulle fungera på samma sätt men det är basen. Basen, basen, basen som tillförlitligt sätter marken i gungning som sätter publiken i rörelse. Ingenting annat tycks vara mer dansframkallande än ett snabbt, stenhårt beat med mycket bastrumma i botten. Det är lagom kul efter timme på timme av det.

Sist ut, ensamma på spelschemat och riktigt skickliga musiker är Justice. Duon drar dock mycket mer som artistnamn i år än vad de uppskattas på plats. Det här med att det är ett DJ-set och inte en live-spelningen som det ska bjudas på verkar inte riktigt gått hem hos majoriteten av biljettköparna. Efter halva setet är kanske en tredjedel av den ursprungliga publiken kvar. Kargare blir det.

Själva spelningen bjuder inte på för mycket häpnadsväckande. Några kortare delar av Helix, D.A.N.C.E., Civilization et cetera och en hel del hård dans. Introt är dock häpnadsväckande snyggt. Filmmusiken till ”2001, ett rymdäventyr” sätter publiken i en jäkla spinn. Extasen är dock snabbt övergående. Det är riktigt häftigt att fransmännen vågar blanda in ”Boney M” och andra renodlade disco-artister. Utöver det känns det hela ganska mycket okej. Justice tar inte i för kung och fosterland i sina övergångar och bjuder inte heller på några alternativa musikaliska stråk som i min mening skiljer deras musik från många andras. Det är en ganska sur tanke, men mer än kul är inga DJ-set under dagen. Kanske är det svårt för en inbiten popfantast att uppskatta detta till fullo.

Text: Rasmus Jerndal (Featuring DJ Lundmarx)
Foto: Victor Lundmark

Redaktionen

Du kan kontakta Redaktionen på info@femtjugo.se.