Knarrholmen
Foto: Sally von Rosen

Knarrholmen 2013 – Vilken resa!

På grund av diverse anledningar kommer vår recension av Knarrholmen först nu. Förlåt oss för detta och läs hela berättelsen! Det var nämligen en väldigt trevlig upplevelse.

24/5
19:00 – 520 anlände till Knarrholmen! Vädret var fantastiskt och även människorna. Det här var tredje året i rad som vi hade en utsänd delegation på plats. För er som inte besökt Knarrholmen kan vi säga detta: Tänk er den mest idylliska skärgårdsmiljön som västkusten kan erbjuda, men barnfamiljerna har bytts ut mot måttligt berusade unga vuxna i fashionabla kläder.

Hur som helst, först ut på vår agenda för att se och recensera stod Postiljonen. Som vanligt är ingen festival förskonad från försenade artister. På grund av detta krockade större delen av Postiljonens syntiga melodier med 520-favoriten Anton Kristiansson.

22:00, Anton Kristiansson
Lika stora mängder rap och gitarrmelodier är på skiva fullkomligt briljant. På den andra (och för i år ny tillkomna) stora scenen vid havet är det mörkt när Anton och band gör entré inför en ganska skar folkmassa. Redan från start är det tydligt att det råder en viss förvirring om vad som ska vara vad i framträdandet. Första singeln från nya skivan ”Din alltid, alltid” bärs fram av fonetiskt perfekt matchade verser i rasande tempo. Efter detta följer en refräng som för kvällen inte riktigt tycks befinna sig hos bandet. Som rappare är Kristiansson väldigt skicklig. När 520 intervjuade honom 2012 sa han bland annat att han aldrig sjungit på riktigt innan han arbetade med sin första soloskiva. I kväll är det det lite väl tydligt. Det känns inte som ”att stan lyser lila”, mer som att himlens färger skär sig något.

Innan huvudpersonen själv gick på scen soundcheckade bandet hans mikrofoner grundligt. En utan effekter och en med. Trots detta verkar ingen av dem ha modet eller behovet av att berätta att han hela tiden väljer fel mikrofon. Maja Milner från Iberia och Makthaverskan gästsjunger i kolossen ”Jag vill inte va mig själv” från debuten ”Och jag”. Tyvärr ebbar låten ut i förvirring då huvudpersonen står och verkar osäker på om allting är i fas. Kanske är det nervositet, kanske är det berusning, men det är långt från klockrent.

Betydligt bättre blir det i ”Leka leva” och ”Lilla London”. Här visas det upp ett rejält självförtroende och en tydlig tro på att låtarna sitter. Plötsligt känns Kristiansson som en fullvuxen artist som står på scen för tusende gången istället för killen som rappar på polarens hemmafest. Vad som gör att han kan ta det klivet på två röda förblir okänt. Det känns synd att konserten inte når den nivån tidigare, att han inte får ur det bästa ur sig hela vägen. Avslutande ”Du är knark” är toppen på brokiga fyrtio minuter som slutar i dur. Kristiansson är en riktigt skicklig liveakt när han är på topp, men han tycks ha vissa problem med att få det ur sig.

23:00, Kate Boy
Ett antal tankar från Kate Boy:s spelning får fungera som recension:
– Det är skitsnyggt ljudmässigt
– Kläderna och rörelsemönstren bär en något överdriven futuristisk touch.
– Kate Boy verkar vara en väldigt reko person.
– Med största sannolikhet håller Kate Boy Lykke Li som en stor förebild.
– När kommer debutskivan? Den är nog väldigt bra.
– Northen Lights är en av de bästa livelåtarna jag har hört i år.

00:00, Nordpolen
Att Pelle Hellström är en känslig själ råder det nog inga större tvivel om. Scenen badar i ett moln av cigarettrök när han försiktigt tar sig upp på den. Klagolyriken ekar ut i natten medan tunga elektroniska beats får publiken i rörelse. Mitt i allt står Nordpolen och ser väldigt förvirrad ut, redan från inledande ”På nordpolen”. Varmt välkomna till en spelning som ställer väldigt många frågor och vägrar att svara på frågor.

Låtarna från ”Vi är många som är vakna i natt” framförs med ett annorlunda arrangemang jämfört med studioversionerna. Jag kommer på mig själv med att gång på gång fråga mig om det inte ska vara sång i just den här delen av låten, men ingenting verkar ligga på de platser jag förväntar mig. Än mer konfunderat blir tillställningen när Hellström kastar in textrader som på skiva hör hemma på andra ställen här och var, mumlar sig igenom vissa delar av ”Gryningen kom som ett dån” och börjar sjunga i passager där det definitivt inte ska vara någon sång ett antal gånger. Basen och fiolmelodierna förmår att bära större delen av konserten nästan på egen hand, men det vore kul om Nordpolens texter fick komma till tals.

Lustigt nog klarar Hellström av att agera hype-man trots sin roll som sångare och komma undan med det.
Den absolut mest förvirrande upplevelsen är pärlan ”15 saknader”. Den har skruvats upp till panikångesttempo, och förutom acapella-introt sjunger Nordpolen knappt ett ord. Femton saknader blir snarare till tre, på sin höjd. Men vad gör det? Nordpolen är lika intressant på skiva som på scen och kan agera dirigent när han vill. ”När mitt blod pumpar i dig” är nämligen rent guld. Förra årets sexigaste låt väller fram och ut över Göteborgs södra skärgård och får havets vågor att vagga i takt till Nordpolens puls. Frontmannen tar tillbaka rollen som just frontman och dirigerar publik och scencrew till harmoni.

Det här är inte på något sätt en undermålig spelning, men ändå mer intressant än bra. Ett antal timmar till i replokalen eller på scen skulle nog varken skada Hellströms självförtroende eller framträdande. Kanske är det en ren slump att låtarna överlever i kväll, kanske allting bara fungerade rent slumpmässigt. Det är ingenting som andas genomarbetat kvällen till ära. Bäst om något är avslutande ”De mörka molnen”. Där får Hellström jobba själv med pianot, vilket han tycks trivas tio gånger bättre än att spela till sina egna låtar. Det lämnar mig än mer konfunderad, vilket kanske är för det bästa. Vad som kommer näst kan nog ingen nämligen förutspå.

01:30 – Båten går hem till fastlandet. Skärgårdsskymningen är jättecharmig, men natten kan bli ohyggligt kall. Det blåste lite väl mycket förra året för att vi ska ge oss på att tälta i år igen.

25/5
16:00Jens Lekman
När Jens Lekman förra året spelade på Knarrholmen var varje sekund rent och skärt guld. Ingenting föll inom anmärkningens ramar när solen sakta sänkte sig bakom den öppna scenen och fick singersongwritern från Hammarkullen att skina som Jesusbarnet själv. Förlåt om jag är klyschig, men det var ingenting annat än perfekt. I år gör han två spelningar, en varje dag, och spelar sina låtar i alfabetisk (nåja) ordning.

Lördagseftermiddagen består av ett akustiskt set som bjudet på allting som är Lekman. Sångmelodierna flyter ovanpå den akustiska gitarrens taktfasta ackord och byts ibland ut mot lägereldsberättelser á la vuxenlivet. I ”A Postcard To Nina” tar han ut svängarna ordentligt och berättar hela historien på svenska. Delvis sjungen och delvis berättad. Det osar Bellman av vår tid om honom när orden dansar på hans tunga. Lyriken är hans starkaste vapen. Den bär honom långt även när han inte har ett band bakom sig, men den förmår inte att fylla ut hela tomrummet. Istället för att lysa starkast av flera skiner han klart, men inte starkt nog för att förtrolla.

”Wating for Kirsten” är bäst. Utan tvekan. Det är samma charmerande berättelse om ett Göteborg som ännu inte fallit för världsstjärnors överlägsenhet och jakten på någonting omöjligt ännu en gång. Spridda sångröster nära och långt från scenen hjälper till med att bära fram refrängen och det är i all enkelhet bra nog så, men den rena lyckan uteblir.

20:00Hästpojken
När något av det bästa Göteborgspopen har i dag släppte sin tredje skiva ”Samma himlar” var det nog en betydande mängd före detta och nuvarande popsnören som tackade för att bandet äntligen vuxit upp. En popskiva som med precis produktion tog ett band från kul till bra. Tro fasen att det även gäller Hästpojkens framträdande.

Det här är långt från första gången Martin Eliasson prisas som en av landets bästa scenpersonligheter, men det är han. Få sångare förmår att fånga publiken innan hen ens har börjat sjunga. Eliasson ställer sig längst fram och visar vem som är den tidiga kvällens dirigent. När bandet sedan river av Imperial blir det ganska klart och tydligt att Hästpojken anno 2013 inte är någonting annat än otroligt bra. Det bor en trygghet i textrader om oceaner av skit som smittar av sig på publiken.

Det är inget stordåd som framförs, men Hästpojken växer sig större och vuxnare för varje minut som går. Tillsammans med havet vaggar Eliasson in publiken i en varm trygghet i Sommarvin som sedan får explodera till glädje i ”Shane MacGowan” och ”Gitarrer & Bas Trummor & hat”. Det avslutar en spelning som accelererar i jämn takt för att till sist nå fenomenalt. Än kan pop-Sverige.

22:00El Perro Del Mar
Det finns inte överdrivet mycket att säga om El Perro Del Mar en dag som denna. Det händer nämligen väldigt, väldigt lite på scen. Någonstans i ett fantastiskt låtskriveri och flytande drömpop går hela upplevelsen mist. Det är synd och inte värdigt kvällen eller musiken.

Basen går, trummaskinen slår och El Perro Del Mar nickar i takt. Sen då? Ungefär samma sak som tidigare. Av någon anledning står det hela och stampar på stället utan att verka ha någon anledning alls att ta sig vidare. Finns det inte mer att hämta än det vi redan har hört? Eller är det bara en dålig dag på jobbet Knarrholmen råkat vara? Den som ändå visste.

23:30Holograms
För oss var Holograms festivalens sista spelning. För oss var Holograms festivalens bästa spelning. I totalt bäckmörker står fyra musiker från Stockholmsförorten Huddinge och är mörkare än någonsin tidigare. Det är hårdare och argare på alla sätt jämfört med tidigare erfarenheter. Det mest fantastiska är att bandet verkligen lever ut attityden punk på scen. Med det syftar jag på kompromisslösheten. Knappt lyfter bandet ens sina huvuden för att titta på publiken och än mindre finns det minsta tillstymmelse till att de skulle dra på smilbanden.

Vid få spelningar är det helt ursäktat att ljudet har låg standard till den grad att instrumenten blir mer eller mindre omöjliga att urskilja, men Holograms faller utanför den ramen. De står för ett renodlat musikaliskt slagsmål och ljudmixen är minst lika kaotisk. Framför allt Monolith och Memories of Sweat slår ned med sådan kraft att Lilla Scen fullkomligt borde skaka av publikreaktionen, men publikskaran är för gles för att det ska kunna bli en realitet. Att önska går ju i alla fall.

Uppföljaren till förra årets debutplatta är på ingång, men de nya låtarna är inte riktigt inrepade ännu. Det är modigt att våga bjuda på den större mängd osläppt, nytt material även om det inte skadar att vara helt säker på sin sak när man väl står på scen. Visst är det kul när deras kompis som agerar roddare får vara med och körsjunga, men här och där blir det mer oordning än punk. Bäst av det nya är en av årets hittills bästa låtar: senaste singeln “Flesh & Bone”.

Det avslutande ljudkaoset är mäktigt och ett perfekt avslut. Det borde lämna de relativt få besökarna med hopp om svensk lo-fi-punk och något ömma nackar. Hårt mot hårt och Holograms mot resten; så känns det när jag vaggar tillbaks mot fastlandet efter årets festival.

-
Hur ska hela festivalen sammanfattas? Enkelt: Väldigt bra. Man slipper att se sina sextonåringa kusiner vingla bort mot fel tält 04:57 och samtidigt är det ingen risk att det någonsin blir tråkigt. Jag vill verkligen inte att Knarrholmen ska bli ytterligare ett offer för den överfyllda festivalmarknaden som vuxit fram i Sverige de senaste åren. Förutom att festivalledningen uppenbarligen gör ett hårt jobb med att boka guldkorn till artister och göra det mesta möjliga av en väldigt begränsad yta är Knarrholmen någonting annorlunda. Det finns inte någon annanstans. Inte på det här sättet. För det är faktiskt roligare utan alla kids. Det blir inte tryckt. Folk fattar. Jag kommer tillbaka nästa år också, även om 520 är historia vid den tidpunkten.

Text & foto: Rasmus Jerndal
Foto: Sally von Rosen