Foto: Victor Lundmark/520

Bleached på Debaser Slussen

Amerikanska Bleached, med Purling Hiss som förband, gästade What We Do Is Secret och Fritz’s Corner på Debaser Slussen under tisdagen.

WWDIS/Fritz’s Corner, Stockholm. Kanske skulle det svenska språket må bra av att helt rensas på klyschor. Frågan är då vad man som skribent skulle ta sig till de gånger som det dyker upp ett band som faktiskt spelar ”solig pop” – på riktigt. Det fullkomligt strålar ljus och värme från Bleacheds melodier. Samtidigt, för att liknelsen ska bli korrekt, måste vi här vara på det klara med vilken typ av sol det rör sig om. Det finns solar som den i Teletubbyland, en ofarlig hybrid mellan väte och skrattande bebis. Och så finns solar som kapar en bil för att sedan åka runt i grannskapet och gå bärsärk på folks brevlådor med hjälp av ett basebollträ. Det är den sistnämnda typen av sol som skiner från Bleacheds musik.

Glada toner men hård attityd. Blont hår flyger åt alla håll och Ramones tolkas. Bleached rör sig mellan pop, punk och garagerock utan att nödvändigtvis hålla isär de olika genrerna mer än nödvändigt. Den blott ett och ett halvt år gamla singeln ”Searching Through the Past” känns som en värdigt åldrad klassiker.

När ”solig pop” finns på riktigt kan den slå det mesta. Det är två systrar från USA ett levande bevis på.

Vad var bäst?
Att bandet verkade vara genuint glada över att spela, samt att publiken verkade vara lika genuint glada över att se på.

Vad var sämst?
Sången låter lite väl ansträngd till och från.

Fråga?
Funderar bandets manlige trummis ofta på om han fått jobbet genom kvotering eller genom kompetens?

Purling Hiss på Debaser Slussen

Purling Hiss - Debaser Slussen, 2013. Foto: Victor Lundmark/520

Purling Hiss – Debaser Slussen, 2013. Foto: Victor Lundmark/520

WWDIS/Fritz’s Corner, Stockholm. Kvällens förband heter Purling Hiss. Det är ett namn du inte kände till igår och förmodligen har glömt bort imorgon. Det är bara att acceptera att det är så musikvärlden ser ut.

I långa intron och outron behandlar gruppen sina instrument med en respektfull respektlöshet. Gränsen mellan oljud och ljuv musik har aldrig varit svårare att dra. Det finns så mycket kraft i varje låt, så mycket begåvning. Någon del Godspeed You! Black Emperor, en annan del Kurt Vile i den långhårige sångarens rockigare ögonblick (tänk ”Hunchback”). Addera känslan av att bli överkörd av en ångvält med jet-motor och bilden av Purling Hiss borde vara ganska komplett.

Tyvärr var det inte tillräckligt för att konkurrera med det fina vädret på Debasers uteservering en kväll i maj. Orättvist men sant.

Vad var bäst?
Kraften och intensiteten.

Vad var sämst?
Att bandet inte fick en större publik.

Fanns det någon kändis i publiken?
Räknas Tommy från Gimme Indie?

Hördes någon Holograms-låt från DJ-båset innan spelningen?
Ja.