The National – ”Trouble Will Find Me”

Få artister lyckas ständigt prestera på denna nivå, oavsett sinnestillstånd. Det är ett The National, med toner av paradoxal optimism, som vi denna gång vill höja till skyarna.

Print

Betyg: 520. Bästa spår: ”Sea of Love” (Nr 5) och ”Pink Rabbits” (Nr 12)

Det har varit tre tomma år sedan The National sist kom med ett album. Jo, visst har funnits otroligt mycket bra musik som lyst upp tillvaron under denna tid. Men inte som musiken från The National. De är utan tvekan en av musikens slipade diamanter, som alltid lyckas klämma fler karat ur sig. Just nu måste bandet ändå sitta på något slags världsrekord.

Det är inte samma band som återigen frälser oss med sin musik. De är mognare och kanske svårare att förstå än tidigare, samtidigt som texterna är mer rakt på sak. Det är denna paradox som driver genom plattans tretton spår. Det är bland annat detta som är makabert med bandet med Matt Berninger i spetsen. Jag förstår, men är samtidigt helt förbluffad och konfunderad. Receptet på denna succé är att vi kan känna igen oss – våra mörkaste ögonblick, våra spontana illdåd och barmhärtigheter, som sällan har en förklaring.

Jag har nu legat på vardagsrumsgolvet och lyssnat igenom Trouble Will Find Me fler gånger än jag vill medge, (en typ av The National-ritual), och det känns som jag är hos psykologen och utforskar okänd mark i mitt inre. Denna navigering sker tillsammans med Devendorf-syskonens kanske mest precisa arbete hittills. Och de stridande tankarna förstärks bara av Dessner-tvillingarnas magnifika gitarrspel. Och mitt i denna paradox och oreda omsluter Berninger oss, med sin alltid lika vackra röst som dalar mellan olika register och fängslar oss med med ett obestritt tonomfång.

Berninger anstränger rösten, den tänjer och han levererar vackert raden ”I should live in salt for leaving you behind”, en låt som förmedlar just denna paradox om igenkännande och främmande. Förvåningen, men det uppenbara i både text och musik, är som starkast just när låten går från vers till refräng, och detta mörker som ständigt är närvarande i The Nationals musik blir som mest påtagligt. Denna skiva känns inte alls lika uppenbar som deras tidigare album. Och det är väl just det som är poängen – att kunna förmedla utan att säga det rakt ut, att kunna skapa känslor hos lyssnaren som är helt nya. Även Dessner-tvillingarna får utrymme att öppna upp hav, med deras gitarrspel som precis som tidigare ofta löder samman deras influenser från rockmusiken samt deras förflutna i de klassiska, och speglar varandras spelande. Vackrare än i ”I Should Live in Salt” kan det knappast bli, då det hela kulminerar i ett solo, enkelt och elegant, men med sådan tyngd att allt faller samman. Just detta för tankarna tillbaka till Bob Dylans ”Disease of Conceit”, där hela låtens filosofi hänger på en glasklar enkelhet som inte går att missta. Även ”Fireproof” fortsätter på detta spår, där bandet lyfter fram gitarrerna mer än senast på ”High Violet”.

Devendorf-bröderna navigerar bandet som ett lugn i denna känslomässiga storm, och ger samtidigt Berninger utrymme att göra det han är bäst på, förföra oss och dra med oss ner i det mörker de har bosatt sig själva i, där desperation, ångest, och begär slår ner i oss som blixten. I låtar som ”Demons” och ”Fireproof” är detta som allra tydligast – kanske går det inte att framföra tydligare utan att det blir för uppenbart och fånigt. Mystiken som närvarar i alla deras låtar, och som alltid lagt grunden för dem, är en av deras absoluta styrkor.

Efter starka öppningsspår kommer vi fram till ”Sea of Love”, som tar oss tillbaka i tiden och påminner starkt om Alligator, då Berninger ligger på den där hårfina gränsen mellan sång och skrik, som vi minns väl från ”Secret Meeting” och ”Mr November”. Det blir mindre abstrakt, och mer som ett slag i ansiktet. All energi läggs på de sista textraderna. Hur bra kommer inte denna bli live?

Sedan tar det ett tag innan vi och bandet samlar krafter för att kunna fortsätta, och då blir det sagolikt vackert. De uppnår ett djup, ett lugn mitt i stormen, och skapar ett slags intimt förhållande med känslor som kryper under skinnet på oss. ”Slipped” följt av ”I Need My Girl” skapar en slags otyglad passion som försöker greppa just dessa paradoxala tankar och känslor som har förankrat sig i detta album. Men kanske är det så paradoxalt för att vi väntar på deras absurda dysterhet. Men istället tappar vi andan under detta känslomässiga klimax, som skiljer sig från tidigare album – den hjärtpinande oron och neurotiska stämning som tidigare skapats och strävats efter. Denna blir till en hyllning, en ursäkt till oförklarade känslor, outtalade meningar, och en acceptans och tolerans för det oväntade, och det vi alltför ofta tar för givet. Denna lättnad går inte att missta under albumets ljusaste stunder.

Vi förs tillbaka till nuet genom Bryan Devendorfs precisa och perfekta trumslag i ”I Need My Girl” som försiktigt och tålmodigt skakar hela kroppen, utfört till omänsklig perfektion. Det blir svårt att förstå varför de inte avslutar ”Trouble Will Find Me” just nu, när vi har gråten i halsen, och är förstummade av hur starka känslor musik kan väcka inom oss. Men så återkommer perfektionen, med “Pink Rabbits”, där smärtan blir outhärdlig när Berninger sjunger ”You said it would be painless / the needle in the dark”, men med en ekande optimism, vilket övergår till ”Hard to Find”, vilket sannerligen blir det perfekta avslutet på ännu ett mästerverk av dessa giganter, The National.