Le Guess Who? May Day
Foto: Theodor Wilson/520

Le Guess Who? May Day

Det är mitt tredje besök i Utrecht och Nederländerna. Festival och popmusik står på agendan. Det är andra upplagan av Le Guess Who? May Day som är på tapeten. Till skillnad från huvudfestivalen anordnas endagsvarianten May Day som namnet antyder i maj och inte i månadsskiftet november/december. I övrigt är det mesta sig likt. Det är cyklar istället för bilar man ständigt måste akta sig för vid vägkorsningar, spelställen som ligger vägg i vägg med stadens vackra vattenkanaler och festivalens spelprogram är om möjligt ännu bättre än sist.

Besökarmässigt har lokalerna sina maxkapaciteter från knappa hundratalet till dryga tusentalet. Exempelvis ges möjligheten att få uppleva det amerikanska indierock/psychedelia-bandet Deerhunter tillsammans med hundratals hoppande och skrikande fans. För att nästa timme kunna stå intill kanadensiska lo-fi- och rockabilly-musikern Dirty Beaches i en sylta mindre än många källarlokaler tillsammans med ett tretiotal halvt oförstående/halvt paralyzerade betraktare. Så såg i alla fall mitt Le Guess Who? May Day 2013 delvis ut, och jag skulle inte ändra en sekund.

Festivalens största konsertlokal, Tivoli Oudegracht stod värd för tre spelningar, där amerikanska Merchandise var först ut i DIIVs frånvaro. Florida-bandet som inte alls verkar vara Utrecht-publiken bekanta i och med ett nästan icke-existerande välkomnande när de äntrar scengolvet. Efter spelningen och när bandet lämnar scenens rampljus har dock ett påtagligt åskådarintryck infunnit sig. Framförallt live är låten ”Time”s ypperliga lättsvävande melodier och 80-talsretro anledning nog att falla platt för Merchandise.

Innan festivalens huvudakt Deerhunter är förväntningarna nästan lika höga på Unknown Mortal Orchestra. Något som tyvärr blir något av en besvikelse. Såväl på framförandet, ljudet och låtvalen. Varken ”FFunny FFrends” eller ”Bicycle”, två av bandets både bästa och mest populära låtar spelas.

Deerhunter är däremot desto bättre. Med frontmannen Bradford Cox i spetsen skiftar Atlanta-bandet friskt mellan högljudd, hård och psykedelisk noice med mer svängiga dängor som ”Revival”, ”Agoraphobia” och senaste albumets titelspår ”Monomania”. Under den sistnämnda är det särskilt bra röj i publiken, då en åskådare till och med stagedivar.

Med brittisk accent förklarar sångaren Cox i ett mellansnack att bandet är väldigt trötta och jetlaggade och att det även var anledningen till talbrytningen. När en britt i publiken påpekar att accenten är lite för Mary Poppins och Dick Van Dyke skrattar han bara och säger ”You’ve got the dick part right” med en ännu mer överdriven brittisk betoning. Därefter tillägnar han sista låten ”Punk (La Vie Antérieure)” till Utrechts alla lesbiska kvinnor (”dykes”).

Se bilder på Merchandise, Unknown Mortal Orchestra, Deerhunter, Dirty Beaches, Bass Drum of Death och King Tuff nedan:

Text: Theodor Wilson & Axel Wilson
Foto: Theodor Wilson

Deerhunters setlist

Intro
Cryptograms
Neon Junkyard
Don’t Cry
Revival
Desire Lines
Blue Agent
T.H.M.
Sleepwalking
Back to the Middle
Monomania
——————
Cover Me (Slowly)
Agoraphobia
Punk (La Vie Antérieure)

Redaktionen

Du kan kontakta Redaktionen på info@femtjugo.se.