Foto: Theodor Wilson/520

Palma Violets på Debaser Medis

Kommer ni ihåg ”The Clash”? Det kanske är en billig referens till ett av vinterns mest omskrivna band men den är svår att komma från. Palma Violets från London är just osnutna slynglar som tycks göra musik för att det känns kul. Klassiska rockteman och låtstrukturer används i rasande takt. Chilli Jessons (ja han heter faktiskt så) är klädd i en tröja med sitt eget ansikte på, hans basgång låter mest på hela stället och hans rörelsemönster påminner osökt om en viss Joe Strummer. Ärligt talat hörs inte mycket mer än basen under stora delar av spelningen. Vad som faktiskt ska spelas hör inte heller till det allra viktigaste. Det spelar dock inte någon roll. Det här är ingenting annat än en bra fest, och då spelar inte den tekniska skickligheten förstafiolen.

Kvartettens debut ”180″ är fullspäckat med vad som kan komma att bli indierock-klassisker. ”Step Up For the Cool Cats”, ”Best Of Friends”, ”Johnny Bagga’ Donuts” och ”14″ är alla solida dängor som utan tvekan lär hitta hem i tiotusentals tonårsrum världen över. Debutalbumet är snyggt polerat och framförallt välmixat då det sällan är något instrument som tar upp för mycket plats. På scen är det kanske inte fullt lika genomarbetat. Det far känslor åt alla håll och kanter och alla ska med. Jesson eggar upp publiken till maximum under i princip varje låt. Han balanserar på scenkanten och fullständigt vrålar ut refrängerna i ren pubrocksanda. Vad som kanske mer slår den nyktra åskådaren är att detta snyggt balanseras upp av gitarristen och sångaren Sam Fryers mer återhållna roll. Han tar inga risker och gör inte överdrivet mycket väsen av sig. Samtidigt är han fascinerande att se på, det ser ut att hela tiden röra sig mycket i huvudet på honom.

Megahit är ett substantiv som klär den tidigare nämnda ”Best of Friends” mycket väl. Den dyker ganska oväntat upp som femte-sjätte låt. Det känns inte längre som en låt som kan förändra världen och vända upp och ned på allt när den spelas ikväll. Istället är det ”14″ som faktiskt får lov att visa vilken klass och kunskap ”Palma Violets” besitter. Då är det plötsligt mer än bara lite rock på scen. Då känns livet faktiskt som någonting fragilt som kan få växa i några få ackord.

Överlag är det mest fokus på själva festandet. Under extranumren läggs bas och keyboard till sidan och istället bidrar hela bandet och deras något överförfriskade kamrat till sånginsatsen, med varierande kvalité. Det här är världens bästa lokala pubrockband som fått chansen att spela in en skiva och turnera världen över. Det är roligt men inte alltid mer än så, men ack så roligt man kan ha det. Som när Chilli Jesson får för sig att avsluta spelningen med att röja till sitt eget band i mitten på publiken. Det är vad som gör Palma Violets sevärda och vad som gett brittisk punk en ny uppsving. Hur länge det varar är dock svårt att säga i nuläget, men just nu länge rullar festen stabilt vidare.

Text: Rasmus Jerndal
Foto: Theodor Wilson

Redaktionen

Du kan kontakta Redaktionen på info@femtjugo.se.