Iceage – ”You’re Nothing”

Köpenhamnsbandet Iceage är tillbaka med sitt andra album. Det första de släpper via skivbolaget Matador. ”You’re Nothing” blandar aggressiv punk med känslosamma låttexter.

Iceage - "You're Nothing" (2013)

Betyg: 520 | Bästa spår: ”Coalition” (Nr 2) och ”Morals” (Nr 6)

 

Ett album som ”New Brigade” gör man bara en gång. I bästa fall. Alternativen för ett ungt band som Iceage var således antingen att krypa ihop i fosterställning under ett bord och hoppas att ”okej” skulle vara bra nog. Eller att helt enkelt försöka toppa unisont hyllade debutplattan och vända rätt den musikscen de själva vände uppochner för två år sedan. Uppenbarligen valde Iceage den andra, väldigt mycket svårare, vägen. Med viss uppbackning från andra kreativa genier hemmahörande i Köpenhamns blomstrande punkscen har Jakob, Elias, Johan och Dan gjort det igen. Exakt vad det är de har gjort är svårt att sätta ord på. Men det är osannolikt bra.

”You’re Nothing” känns råare än ”New Brigade”. Det är som att bandet vågat ta hela sitt uttryck ett steg längre. Iceage är argare och mer högljudda än någonsin tidigare. Samtidigt river danskarna allt som liknar en fasad. De blottar känslor och personliga funderingar. Ibland i form av ärlig lyrik, ibland genom att låta sina vildsinta oljudsväggar tala för sig själva.

”Morals”, en powerballad i punk-kostym, är kanske den största överraskningen bland de 12 spåren. Texten har skrivits med hjälp från Vårs Loke Rahbek och inleds med gripande raderna: ”These arms they never reach far enough / These shoulders never strike wide enough”. ”Morals” är förmodligen det tydligaste exemplet på tvivlet och otillräckligheten som är albumets röda tråd. Mer av den varan dyker upp i ”Rodfæstet” där Elias Bender Rønnenfelt för ovanlighetens skull sjunger på sitt modersmål. Låten handlar om ömsesidighet i en relation och har en fin text som ställs i intressant kontrast till det frustande och ursinniga soundet. ”Efter al denne bekræftelse / Hvordan kan du stadig tvivle / På om rødderne stikker lige dybt”, frågar sig Rønnenfelt med en sångröst som kan slita saker i stycken.

Med det här albumet visar Iceage att de är ett band som håller högsta klass på både engelska och danska. De visar att även den hårdaste punk kan väcka samma typ av känslor som skört violinspel. Men framförallt visar de, tyvärr, att det är dags för Stockholm att lämna ifrån sig titeln ”The Capital of Scandinavia”. Tiden är inne för Köpenhamn att sätta en krona på sitt huvud, vända blicken i riktning mot det blågula grannlandet och flinande väsa: ”You’re Nothing”.