Foto: Theodor Wilson/520

Slagsmålsklubben på Debaser Medis

Jag borde inte vara förvånad. När klockan slog elva förra lördagen är Debaser Medis halvtomt och inte ett spår syns av Slagsmålsklubben. Varje gång jag har sett bitpoparna live har det dragits med en försening på minst en kvart. I dag dröjer det i runda slängar till sjuttiofem minuter efter utsatt tid innan en något berusad men väldigt glad kvintett (Frej Larsson var på P3 Guld och slängde ut en guldmick i en tjejs huvud vilket bandet skämtsamt kommenterar) gör entré till vad som ska bli väldigt festligt, om än ganska risigt organiserat. Om jag inte totalt missminner mig sparkar ”Hänt” igång det hela. Det numera fullpackade Debaser dansat taktfast medan bandet småler.

Det råder ingen överdriven feststämning men samtidigt ingen brist på publik laddad till tusen. Hur är det att i dag vara Slagsmålsklubben? Bandet har i min mening en närmast legendarisk status som pionjärer gällande svensk bitpop även om det är en musikstil man inte anammar till några överdrivna mängder på bandets senaste album ”The Garage”. Trots att kvällens set består till ungefär hälften hälften av nytt och äldre material känns det synd att den progressiva vibben som är väldigt vital i låtar som ”Snälla TV Plz” och ”Jake Blood” inte följt med upp på scen. Möjligtvis lider SMK av ”varför fixa det som fortfarande fungerar”-konceptet. Det ganska väldigt berusade mellansnacket om att röka hasch i Tantolunden och om syntar som stämmer om sig är visserligen underhållande när det ackompanjeras av Kim Nilssons försök till att misshandla en high-hat. Bandets enda akustiska instrument på scen.

Vad SMK har är ett väldigt gediget låtmaterial. Bandet kan utan några som helst problem plocka friskt från alla utgivna album och singlar utan att det någon gång blir tråkigt. Den något oväntade pärlan ”Smart drag Mr. Christer” är kvällens bästa låt tillsammans med ”Uteliggarjazz”. Bandet har i dessa, sina bästa stunder, ett sådant flow på scen och i musiken att det blir väldigt svårt att helt förstå hur de förmår att gå från det till en ganska dålig version av deras på pappret bästa låt ”Sponsored By Destiny”. De melodislingor som man verkligen ville höra spelas inte. Tidigare nämnda Kim samt Björn Nilsson flamsar mest omkring på scen. Istället är det Bee-Bop, Joni Mälkki och Hannes Stenström som är bandets bärande rygg. Det är som musiknörd angenämt att se på när de verkligen visar vad Slagsmålsklubben har potential att skapa. Om man å andra sidan är ute efter öl och en festlig lördagskväll finns andra halvan och ”Övningsköra” till ens förfogande. En behaglig upplevelse med en del guldkorn, oavsett varför du kom dit.

Text: Rasmus Jerndal
Foto: Theodor Wilson

Redaktionen

Du kan kontakta Redaktionen på info@femtjugo.se.